Nationell uppföljning av hälso- och sjukvården 2026

Indikatorer på kvalitet, jämlikhet och effektivitet

Förord

Återkommande indikatorbaserade uppföljningar ger ett jämförbart kunskapsunderlag för att följa hälso- och sjukvårdens utveckling över tid. De är särskilt viktiga i ett system där ansvaret är fördelat mellan många aktörer, genom att synliggöra skillnader mellan exempelvis regioner och befolkningsgrupper, identifiera förbättringsområden samt sätta utvecklingen i ett större, internationellt perspektiv.

Den här rapporten sammanfattar hälso- och sjukvårdens utveckling utifrån de viktigaste resultaten i Vård- och omsorgsanalys nationella uppföljning. Uppföljningen bygger på ett ramverk som utgår från hälso- och sjukvårdens övergripande mål, såsom hälsoutfall, tillgänglighet, personcentrering, jämlikhet och effektivitet, och de områden som patienter och befolkning ser som viktigast. Uppföljningen ska inte ses som en färdig eller heltäckande beskrivning, utan snarare som ett underlag som behöver utvecklas över tid och genom kontinuerligt kunskapsbyggande. När resultaten används kan de också visa var det behövs fördjupade analyser, nya indikatorer eller annan uppföljning.

Rapporten är framtagen för att kunna användas av olika intressenter. Den är främst avsedd att användas som underlag för styrning av hälso- och sjukvården på nationell nivå, men kan också användas för att identifiera områden där utvecklingen är positiv eller där det behövs fortsatta förbättringar på regional nivå.

Projektet har genomförts av seniora utredaren och projektledaren Nils Janlöv, utredaren Sara Blume och analytikern Andreas Böhlin. Projektdirektören Åsa Ljungvall har också medverkat.

Stockholm i september 2026
Jean-Luc af Geijerstam, Generaldirektör

1 Inledning

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vård- och omsorgsanalys) nationella uppföljning av hälso- och sjukvårdens resultat är en indikatorbaserad uppföljning där vi undersöker hälso- och sjukvårdens utveckling utifrån utvalda indikatorer. Syftet är att ge en övergripande bild av hälso- och sjukvårdens måluppfyllelse ur ett patient- och befolkningsperspektiv. Vi följer huvudsakligen övergripande resultat på systemnivå, men analyserar också skillnader mellan befolkningsgrupper och regioner.

Den här rapporten är tredje gången vi redovisar resultat från vår nationella uppföljning. Ofta är det svårt att fastställa en lämplig nivå för indikatorer i hälso- och sjukvården, så uppföljningen har stort fokus på utvecklingen över tid. Vi relaterar också de svenska resultaten till jämförbara länder. Uppföljningen avgränsas till regional hälso- och sjukvård och följer framför allt den somatiska vården.

1.1 Indikatorerna ska ge en övergripande bild av måluppfyllelsen

Uppföljningen utgår från ett ramverk som ska återspegla de lagstadgade målen för svensk hälso- och sjukvård – goda hälsoutfall, ett personcentrerat arbetssätt, en tillgänglig vård, vård efter behov och på lika villkor samt att resurserna uttnytjas så effektivt som möjligt. Indikatorerna för varje indikatorområde har valts utifrån det vi bedömer är viktigt att följa upp ur ett patient- och befolkningsperspektiv och de data som finns tillgängliga. I ramverket har vi valt ut indikatorer som kompletterar varandra, och de är tänkta att tolkas som en helhet och inte var för sig. Uppföljningen baseras på indikatorer från både enkätundersökningar och register från exempelvis Socialstyrelsen, Folkhälsomyndig­heten, Statistikmyndigheten SCB (SCB) och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) samt vår egen befolkningsenkät.

1.2 Uppföljningen omfattar en tioårsperiod fram till 2025

För att följa utvecklingen över tid studerar vi framför allt de senaste tio åren (2015–2025), men tidsseriens början och slut kan variera beroende på vilket år som den aktuella indikatorn var tillgänglig vid datainsamlingen. För flera indikatorer är det 2024, och vissa indikatorer i den internationella jämförelsen uppmättes senast 2023. Vissa regionala analyser kräver att vi inkluderar flera år för att öka antalet observationer i dataunderlaget. Vi använder då tidsperioden 2021–2024, vilket är den aktuella uppföljningsperioden. Den överlappar med pandemin och dess effekter, vilket bör beaktas.

1.3 Rapporten består av två delar

Rapportens första del sammanfattar våra huvudsakliga resultat och lyfter fram de viktigaste iakttagelserna från den nationella uppföljningen. Syftet med den samman­fattande rapporten (kapitel 1–8) är att ge en samlad bedömning av hur hälso- och sjukvårdens måluppfyllelse utvecklas över tid utifrån uppföljningen, ibland med stöd av forskning och andra rapporter inom de olika områdena. I den fördjupade resultat­redovisningen (kapitel 9–11) beskriver vi ramverk och indikatorer, metoder och resultat från undersökningen. Upplägget gör det möjligt att snabbt få en överblick över utvecklingen, samtidigt som det också går att fördjupa sig i enskilda indikatorer och resultat.

Kapitel 1 och 2 i den sammanfattande rapporten innehåller en inledning till rapporten samt slutsatser, medan kapitel 9 i resultatredovisningen beskriver ramverket. Övriga kapitel i den sammanfattande rapporten hör ihop med minst ett avsnitt i kapitel 10 i resultatredovisningen. Exempelvis bygger kapitel 3 på avsnitt 10.1 medan kapitel 6 bygger på resultatredovisningen i både avsnitt 10.4 och 10.5. Kapitel 11 i den fördjupade resultatredovisningen kopplar samman uppföljningens indikatorer med internationella motsvarigheter, och vi jämför resultaten med liknande länder och genomsnittet i EU (se avsnitt 11.1). Dessa resultat presenteras i anslutning till en sammanfattning av varje indikator. Figur 1 visar vilka avsnitt i kapitel 10 som redovisar de resultat och analyser som varje kapitel i den sammanfattande rapporten bygger på.

Figur 1. Disposition och relationen mellan kapitlen i den sammanfattande rapporten och i resultatredovisningen.

2 Slutsatser

Svensk hälso- och sjukvård fungerar överlag väl, hälsoutfallen fortsätter utvecklas mycket positivt och många upplever också att de har god tillgång till vård. Andelen som väntar länge på första besök och behandling i den specialiserade vården minskade 2025 och tillgängligheten till primärvård fortsätter öka. Sverige har länge haft låga resultat för patientupplevda väntetider jämfört med liknande länder, men det är för tidigt att säga om de minskade väntetiderna kommer att reflekteras i patienternas upplevelser. De flesta har positiva upplevelser av personcentreringen, men Sverige hade 2023 fortsatt svaga resultat jämfört med andra länder när det gäller samordning och personcentrering i primärvården. Kopplat till detta finns också en viss kapacitetsbrist, exempelvis genom brist på specialister i allmänmedicin.

2.1 Hälsoutfallen är en styrka medan personcentreringen är svagare

I uppföljningen följer vi upp 11 kvalitetsindikatorer (se kapitel 9) inom områdena hälsoutfall, personcentrering och tillgänglighet. Figur 2 visar de övergripande resultaten över tid, i regional jämförelse, i internationell jämförelse och skillnader mellan befolkningsgrupper.

Figur 2. Övergripande resultat för kvalitetsindikatorerna på nationell nivå, i regional jämförelse, i internationell jämförelse och i jämförelse mellan grupper.

Not. * Data för 2025 saknas för vissa regioner på grund av byte av vårdinformationssystem, se avsnitt 10.4.

Den nationella trenden visar om utvecklingen sedan den förra uppföljningen (2022) är positiv eller negativ (i den önskvärda riktningen) för varje indikator. Senaste mätår varierar mellan 2023 och 2025 beroende på indikator.Spridningen mellan regioner anger variationskoefficienten, det vill säga hur stora skillnaderna är i förhållande till medelvärdet. Det gör att vi kan jämföra spridning mellan indikatorer utan att resultaten påverkas av att de mäts i olika enheter (exempelvis procent eller antal) eller har olika absoluta värden.

2.1.1 Goda hälsoutfall och låga barriärer till vården

Hälsoutfallen utvecklas generellt sett väldigt positivt och är också bra i en internationell jämförelse. Den sjukvårdsrelaterade åtgärdbara dödligheten har minskat kontinuerligt och det gäller även andra indikatorer för hälsoutfall, som påverkbar slutenvård och femårsöver­levnad vid cancer. De flesta upplever också att hälso- och sjukvården har få barriärer – få avstår från att söka vård och de flesta upplever god tillgång till vård. I jämförelse med liknande länder är det också få som avstår från att söka vård på grund av restid eller ekonomiska skäl.

2.1.2 Ingen förbättring för personcentreringen i primärvården

Andelen som upplever ett positivt vårdmöte har inte förändrats 2022–2024, och i jämförelse med liknande länder fortsätter Sverige att ha utmaningar när det gäller personcentrering och samordning i primärvården. I vår undersökning 2023 ger patienter sämre omdömen än i liknande länder när det gäller delaktighet, begriplig information och bemötande i primärvården. Resultaten är tydligt bättre bland personer som har en fast läkarkontakt, något som är mindre vanligt i Sverige jämfört med liknande länder. Sverige får något bättre resultat för vård på sjukhus, särskilt när det gäller delaktighet, men även där upplevs bemötandet sämre än i andra länder.

Andelen som upplever god samordning har inte heller ökat särskilt mycket 2022–2024. I jämförelse med liknande länder är det framför allt informationsöverföring från specialiserad vård till primärvård som får låga resultat (2023), och sådana brister kan göra det svårt för vårdcentralerna att ta ett samlat ansvar för patientens vård.

2.1.3 Tecken på återhämtning men fortsatt långa väntetider

Andelen som får en första bedömning i primärvården inom 3 dagar har ökat 2019–2025. Väntetiderna i den specialiserade vården har varit långa sedan covid-19-pandemin, men under 2025 har väntetider till både första besök och behandling i den specialiserade vården börjat återhämta sig. Förbättringen är dock osäker eftersom väntetids­rapporteringen för 2025 har stora bortfall på grund av att många regioner byter vårdinformationssystem.

Sverige har de längsta självupplevda väntetiderna i primärvården i jämförelse med liknande länder i en undersökning från 2023, och patienterna upplever också jämförelsevis långa väntetider till specialiserad vård. Det syns inga förbättringar för de svenska resultaten, även om skillnaderna mot övriga länder minskat genom att de fått sämre resultat efter pandemin.

2.1.4 Indikatorresultaten speglas även i vår befolkningsundersökning

En majoritet av de som svarat på vår befolkningsenkät i juni 2025 upplever att hälsan förbättras efter kontakt med vården (60 procent) och att de blir väl bemötta i hälso- och sjukvården (68 procent). Samtidigt upplever färre att det är enkelt att söka vård (48 procent), och ännu färre tycker att väntetiderna är korta (27 procent). Drygt hälften (51 procent) anser att väntetiderna fungerar dåligt.

2.1.5 Grupper med större vårdbehov rapporterar bättre vårdupplevelser

Äldre och personer med lägre utbildning har ofta bättre upplevelser av vården än yngre och högutbildade, samtidigt som de också generellt har sämre hälsoutfall. Personer med eftergymnasial utbildning har exempelvis lägre åtgärdbar dödlighet än personer med förgymnasial utbildning, men rapporterar genomgående sämre upplevelser av person­centrering, och de anger i lägre grad att deras vårdbehov blivit tillgodosett. Det kan bero på att både ålder och utbildningsnivå påverkar förväntningarna på vården och att högre ålder och lägre utbildningsnivå har ett samband med bättre självrapporterade resultat. Andra möjliga förklaringar kan vara att upplevelsen av vården skiljer sig mellan personer som ofta besöker vården och personer som besöker vården mer sällan.

2.2 Hälsan är god i flera avseenden, men unga upplever mycket oro och ångest

Befolkningen har god hälsa i flera avseenden jämfört med liknande länder. Medellivslängden fortsätter att öka och sjukdomsbördan för till exempel hjärt- och kärlsjukdom och cancer minskar. Samtidigt ser vi en minskning i andelen som själva beskriver sin hälsa som god, och den är låg i jämförelse med liknande länder. Sjukdoms­bördan för psykiska sjukdomar ökar också, särskilt depression och ångest. Denna utveckling ses också i liknande länder. Det finns även stora skillnader i hälsa mellan olika befolkningsgrupper, och socioekonomiska faktorer har stor betydelse för både livslängd och självskattad hälsa och livskvalitet.

Unga vuxna sticker ut med relativt låg självrapporterad livskvalitet, framför allt på grund av besvär med oro och nedstämdhet. Äldre har fler fysiska besvär, men psykisk ohälsa påverkar yngres livskvalitet så pass att deras totala livskvalitet blir lägre än den i alla äldre grupper förutom bland personer som är 80 år eller äldre. Det är ett trendbrott jämfört med tidigare liknande undersökningar, då äldre generellt haft lägre livskvalitet. Resultaten kommer från vår befolkningsenkät 2025, där vi för första gången ställde frågor om hälsorelaterad livskvalitet. Undersökningen behöver upprepas för att vi ska kunna fastställa om det rör sig om en pågående utveckling, men liknande mönster syns även i forskningen på området.

2.3 Resurserna ökar men fortsatt få allmänläkare

Kostnaderna för hälso- och sjukvård har ökat 2014–2024, liksom hälso- och sjukvårdens andel av ekonomin. Denna utveckling ses även i övriga höginkomstländer. Sverige ligger i mitten jämfört med liknande länder när det gäller kostnader för hälso- och sjukvård, både i absoluta termer och som andel av BNP. Skillnaden i kostnad per invånare ökar dock mellan regionerna. Det är framför allt den specialiserade somatiska vården som driver kostnadsökningen, och primärvårdens andel av kostnaderna har inte ökat.

Sveriges bemanning av läkare och sjuksköterskor är medelhög i ett internationellt perspektiv, men det finns brist på personal i vissa regioner och specialiteter. Många regioner har exempelvis brist på specialister i allmänmedicin. Det är inte utmärkande för Sverige, men däremot har Sverige få allmänläkare per invånare i jämförelse med liknande länder.

Sverige utmärker sig med lägst antal disponibla vårdplatser per invånare. Det kan delvis bero på skillnader i hur vården organiseras men hänger också ihop med en viss kapacitetsbrist.

2.4 Några regioner utmärker sig med högre kvalitet och lägre kostnader

I uppföljningen mäter vi effektivitet med indikatorer som visar relationen mellan å ena sidan utfallen för kvalitetsindikatorerna för kvalitet som ingår i uppföljningen och å andra sidan hälso- och sjukvårdens kostnader. Det gäller alltså kvoten mellan ett index som innehåller indikatorerna för personcentrering, hälsoutfall och tillgänglighet i relation till kostnad per invånare. Indexet i sin tur viktas efter befolkningens åsikter om hur viktiga de olika resultatområdena är.

Vi har gjort analyserna i flera uppföljningar och inkluderat andra indikatorer än de som ingår i denna uppföljning, och liknande resultat återkommer. Regionerna Halland, Kalmar och Jönköping finns återkommande bland de regioner som har högre kvalitets­utfall och lägre kostnader. Vad det beror på kan analyserna inte svara på. Det är viktigt att komma ihåg att analysens resultat beror på vilka indikatorer vi inkluderar och hur vi väljer att justera för strukturella skillnader mellan regionerna – det vill säga demografi, geografi och annat som regioner själva inte kan påverka genom att förändra sin organisation eller sina arbetssätt.

3 Befolkningens hälsa och behov

Befolkningens hälsa och behov påverkas av hälso- och sjukvården, men också i hög grad av exempelvis sociala villkor och insatser från andra samhällsaktörer. Behoven av hälso- och sjukvård påverkas i sin tur av den övergripande hälsoutvecklingen i befolkningen. Vi inkluderar ett flertal indikatorer för befolkningens hälsa och behov som ett tolknings­underlag för de övriga indikatorerna i uppföljningen, som direkt kan kopplas till hälso- och sjukvårdens verksamhet. Det handlar exempelvis om indikatorer för återstående medellivslängd, självskattad hälsa, förekomst av långvarig sjukdom och långvariga hälsobesvär och sjukdomsbörda.

Hälsan är god sett till förväntad medellivslängd, men det finns stora skillnader mellan grupper. Däremot är den självskattade hälsan relativt låg i Sverige jämfört med liknande länder, och den psykiska ohälsan ökar – liksom i jämförbara länder. Yngre vuxna sticker ut med en hög andel som rapporterar ohälsa i olika enkätundersökningar.

3.1 Befolkningens hälsa är relativt god, men ojämnt fördelad

Indikatorerna återstående livslängd och sjukdomsbörda visar att befolkningens hälsa är relativt god. Den förväntade återstående livslängden har ökat och är högre än i många jämförbara länder, samtidigt som sjukdomsbördan minskar för sjukdomar såsom cancer och hjärt- och kärl­sjukdom. Däremot har sjukdomsbördan för psykisk ohälsa ökat. Andelen som uppger att deras hälsa är god har också minskat, särskilt jämfört med liknande länder. Hälsan är också ojämnt fördelad mellan grupper. Personer med högre utbildning både lever längre och har bättre självskattad hälsa än personer med lägre utbildning, medan kvinnor har lägre självskattad hälsa än män trots att de lever längre.

3.1.1 Medellivslängden är hög men den självskattade hälsan låg i internationell jämförelse

Medellivslängden har länge ökat, tack vare till exempel ökad tillgång till hälso- och sjukvård, ökad kvalitet i vården, ökad levnadsstandard, bättre utbildning och hälso­sammare levnadsvanor (Folkhälsomyndigheten 2025). Den återstående medellivslängden vid 30 års ålder har ökat för nästan alla grupper, men från olika nivåer.

Samtidigt syns en nedåtgång i självskattad hälsa, framför allt bland personer i åldrarna 18–39 år och bland kvinnor. Sverige ligger också lägst i urvalet av länder i självskattad hälsa hos befolkningen i åldrarna 16–64 år, men ungefär i mitten när frågan ställts till personer 65 år och äldre.

3.1.2 Stora skillnader i utfall mellan utbildningsgrupper

Socioekonomiska faktorer såsom inkomst och utbildning har stor inverkan på hälsa och vårdbehov, bland annat genom levnadsvanor som påverkas av bland annat skillnader i resurser och sociala och fysiska levnadsvillkor (Folkhälsomyndigheten 2025). Levnadsvanor påverkar risken för flera stora sjukdomar och därmed hälsoutfallen för olika grupper. Både livslängden och den självskattade hälsan är högre bland personer med hög utbildning än bland personer med lägre utbildning. Den förväntade medellivs­längden vid 30 års ålder var 57 år för personer med eftergymnasial utbildning och 51 år för personer med förgymnasial utbildning 2024. Skillnaden var större, nästan åtta år, mellan kvinnor med eftergymnasial utbildning och män med förgymnasial utbildning. Skillnaden mellan utbildningsgrupper har också ökat något över tid. Även den självskattade hälsan är betydligt högre för personer med eftergymnasial utbildning.

Skillnaderna i hälsa mellan olika grupper är relativt stora i både Sverige och övriga nordiska länder, med tanke på ländernas omfattande välfärdsstatsprogram och det starka fokuset på universalism och jämlikhet (Fritzell & Fors 2025). Dessutom ökar skillnaderna.

Kvinnor har en högre förväntad livslängd än män. Den förväntade återstående livslängden vid 30 år är 56 år för kvinnor och 53 år för män, enligt data för 2024. Däremot är det en mindre andel kvinnor som uppger att deras hälsa är god, och kvinnor uppger i högre grad att de har en långvarig sjukdom eller ett långvarigt hälsoproblem, även med hänsyn tagen till ålder.

3.1.3 Sjukdomsbördan för psykisk ohälsa ökar

Kroniska och icke-smittsamma sjukdomar står för merparten av sjukdomsbördan och dödsfallen i EU. Hit räknas bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, diabetes och kroniska luftvägssjukdomar samt psykiska och neurologiska sjukdomar (European Commission 2025b). Icke-smittsamma sjukdomar står för över 91 procent av dödsfallen och mer än 87 procent av den samlade sjukdomsbördan i EU (European Commission 2025a).

Psykisk ohälsa har på kort tid gått om cancer och hjärt- och kärlsjukdom i sjukdoms­börda, det vill säga antalet friska levnadsår som förloras till följd av för tidig död i sjukdom, eller sjuklighet och funktionsnedsättning. Det är särskilt ångest och depression som ökar (GBD 2019 Mental Disorders Collaborators 2022). För psykisk ohälsa handlar sjukdomsbördan framförallt om icke-dödlig sjukdomsbörda, det vill säga levnadsår med nedsatt hälsa (European Commission 2025a; GBD 2019 Mental Disorders Collaborators 2022).

3.2 Yngre vuxna uppger låg livskvalitet – ett visst trendbrott

Vi har undersökt befolkningens hälsorelaterade livskvalitet med hjälp av formuläret EQ-5D-Y-5L (EuroQol Research Foundation 2025). Det innehåller frågor om olika hälsotillstånd (rörlighet, personlig vård, vanliga aktiviteter, smärtor och besvär samt oro och nedstämdhet) med syfte att jämföra de olika hälsotillstånden på en gemensam skala.

3.2.1 Unga upplever mer oro och nedstämdhet än äldre

Män uppger högre hälsorelaterad livskvalitet än kvinnor, och högutbildade uppger högre hälsorelaterad livskvalitet än personer med lägre utbildning. Resultaten ligger i linje med tidigare svenska studier, som även visar ett positivt samband mellan hög inkomst och hög livskvalitet (se t.ex. Teni m.fl. 2022).

Resultaten visar också att den hälsorelaterade livskvaliteten är lägst i de yngsta (18– 29 år) och de äldsta (över 80 år) åldersgrupperna, medan personer däremellan rapporterar högre nivåer. Dessa resultat beror framför allt på att yngre i relativt hög grad uppger att de har besvär av oro och nedstämdhet, medan personer över 80 år har större problem med rörlighet, personlig omvårdnad, smärta och besvär än övriga åldersgrupper.

Figur 3 visar sannolikheten för olika åldersgrupper att uppge svårigheter för de olika hälsotillstånden, jämfört med personer i åldrarna 40–59 år. En lägre sannolikhet innebär mindre svårigheter och en högre innebär större svårigheter.

Figur 3. Skillnad i sannolikhet att uppge svårigheter med olika hälsotillstånd när vi tar hänsyn till flera bakgrundsfaktorer samtidigt, jämfört med personer i åldrarna 40–59 år.

Sammantaget har personer 80 år och äldre större problem i samtliga dimensioner utom oro och nedstämdhet. Men när resultaten vägs samman och justeras för övriga faktorer gör de yngres högre nivåer av psykisk ohälsa att gruppen har näst lägst total livskvalitet (efter personer 80 år och äldre).

3.2.2 Tydlig förskjutning i hälsorelaterad livskvalitet mellan åldersgrupper

Relationen mellan hälsorelaterad livskvalitet och ålder har varierat mellan populationer och med tiden, men tidigare studier som har använt formuläret EQ-5D-Y-5L visar ett tydligt negativt samband mellan ålder och hälsorelaterad livskvalitet, där livskvaliteten minskar med stigande ålder (Kind m.fl. 1998; Ara & Brazier 2010; Janssen & Szende 2014). Relativt nya data visar mycket små skillnader mellan åldersgrupper; yngre uppger mer oro och nedstämdhet och större svårigheter med personlig vård, medan äldre i högre grad rapporterar problem med rörlighet, vanliga aktiviteter och smärta (Hernández Alava, Pudney & Wailoo 2022). Sammantaget ger detta liknande totalnivåer mellan åldersgrupper, trots skillnader i problemens karaktär. En svensk undersökning visar ett svagt negativt samband mellan hälsorelaterad livskvalitet och ålder (att livskvaliteten minskar med ökande ålder), som blir tydligt efter 80 års ålder (Teni m.fl. 2022). Påverkan av oro och nedstämdhet var dock vanligare bland yngre och äldre, och mindre vanligt i åldersgrupperna däremellan. I en dansk studie rapporterade unga kvinnor oftare problem med oro och nedstämdhet, men i övrigt var skillnader mellan könen och åldersgrupper små (Jensen m.fl. 2023).

En svensk studie om lycka och välmående visar stora generationsskillnader och att den klassiska ”U-kurvan” för lycka inte syns i Sverige. Unga vuxna mår betydligt sämre än äldre sett till nästan alla livsområden, med lägre livstillfredsställelse, mindre mening i livet och sämre ekonomisk trygghet. De rapporterar också betydligt högre nivåer av ensamhet, depression och ångest än äldre personer. Samtidigt rapporterar äldre svenskar högt välbefinnande i en internationell jämförelse, med starkare nära relationer och lägre ensamhet än yngre åldersgrupper. (Bittár m.fl. 2026). Skillnaderna mellan ålders­grupperna är dessutom större än skillnaderna som är kopplade till kön eller födelseland. Trots lågt välbefinnande har unga höga förväntningar på framtiden, vilket forskarna menar kan hänga samman med höga ambitioner och påverkan från sociala medier.

4 Hälsoutfallet av vården

Hälso- och sjukvårdens mål är att bidra till hälsa och livskvalitet, och de insatser som görs behöver leda till ett så bra utfall som möjligt utifrån patienternas individuella förut­sättningar och behov. Vi belyser kvalitetsområdet om vårdens hälsoutfall med tre indikatorer om hälso- och sjukvårdens förmåga att möta både hälsorelaterade och livskvalitetsrelaterade behov, det vill säga både botande och symtomlindrande åtgärder:

• sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet
• hälsogapet mellan personer med och utan långvarig sjukdom
• patienters upplevelse om deras behov av hälso- och sjukvård har blivit tillgodosett.

Måtten avspeglar både ett medicinskt perspektiv och patienternas och befolkningens perspektiv.

Figur 4 visar hur de tre indikatorerna utvecklats i riket, hur spridningen mellan regionerna ser ut och hur Sveriges resultat förhåller sig till liknande länders. Överlag är resultaten relativt goda när det gäller utvecklingen i riket och i en internationell jämförelse, men det finns regionala skillnader i utfall.

Figur 4. Övergripande resultat för vårdens hälsoutfall på nationell nivå, i regional jämförelse, i internationell jämförelse och i jämförelse mellan grupper.

Not. Den nationella trenden visar om utvecklingen sedan den förra uppföljningen (2022) är positiv eller negativ (i den önskvärda riktningen) för varje indikator. Senaste mätår varierar mellan 2023 och 2025 beroende på indikator. Spridningen mellan regioner anger variationskoefficienten, det vill säga hur stora skillnaderna är i förhållande till medelvärdet. Det gör att vi kan jämföra spridning mellan indikatorer utan att resultaten påverkas av att de mäts i olika enheter (exempelvis procent eller antal) eller har olika absoluta värden.

4.1 Hälsoutfallen utvecklas positivt i Sverige

På riksnivå förbättras hälsoutfallen, sett till det medicinska perspektivet. Trenden är fortsatt mycket positiv för den sjukvårdsrelaterade åtgärdbara dödligheten, som visar om hälso- och sjukvården kan förhindra dödsfall i sjukdomar där hälso- och sjukvårdens insatser har stor betydelse för överlevnaden (se figur 5). Dödligheten minskade 2015–2024, från drygt 57 dödsfall per 100 000 invånare 0–74 år till färre än 45 dödsfall, vilket är en minskning på 21 procent. Sverige har också mycket goda resultat för åtgärdbar dödlighet i vårt urval av jämförelseländer. För övriga indikatorer har vi inga internationella motsvarigheter.

Figur 5. Sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet per 100 000 i befolkningen, 2014–2024.

Källa: Socialstyrelsen (2026).

Vår uppföljning inkluderar inga diagnosspecifika indikatorer för hälsoutfall, men den positiva utvecklingen gäller även för flertalet sådana indikatorer. Dödligheten inom 28 dagar efter hjärtinfarkt och dödligheten inom 90 dagar efter en förstagångsstroke minskar, den påverkbara slutenvården (antalet slutenvårdstillfällen vid hjärtsvikt, diabetes, astma eller KOL per 100 000 invånare), utvecklas i positiv riktning, och femårsöverlevnaden vid cancer har ökat påtagligt (Socialstyrelsen 2026).

När det gäller de patientrapporterade indikatorerna är trenden oförändrad. Hälsogapet ska fånga livskvaliteten hos personer med långvarig sjukdom, och har legat relativt stabilt sedan 2016. Det var 38 procentenheter 2024 och gäller skillnaden i andelen som har en god hälsa bland personer med kontra utan långvarig sjukdom. 82 procent av patienterna anser att deras vårdbehov har blivit tillgodosett. Inte heller denna andel har förändrats nämnvärt sedan 2016.

I vår befolkningsenkät får svarspersonerna ange hur de upplever att olika kvalitets­områden fungerar, och hälsoutfall får näst högst betyg efter personcentrering: 60 procent av befolkningen upplever att hälsan förbättras efter kontakter med hälso- och sjukvården.

4.2 Det finns vissa regionala skillnader i hälsoutfall

Spridningen mellan regionerna när det gäller sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet minskade fram till 2022, men ökade igen 2023. Spridningen mellan regioner är medelhög i jämförelse med andra indikatorer. Det skiljer 17 dödsfall per 100 000 invånare mellan regionen med högst resultat och den med lägst år 2024, vilket är få personer men en relativt stor skillnad i och med att rikssnittet är under 50 personer per 100 000 invånare.

Även hälsogapet har en medelhög spridning, alltså skillnaden i självskattad hälsa mellan personer med kontra utan långvarig sjukdom. Skillnaderna mellan regionerna i andelen patienter som upplever att de har fått sitt vårdbehov tillgodosett är däremot små.

4.3 Grupper med sämre hälsoutfall rapporterar bättre upplevelser av vården

Vi undersöker också om det finns skillnader mellan befolkningsgrupper (män och kvinnor samt personer i olika åldrar och med olika utbildningsbakgrund och födelseland).

Det är naturligt att hälsoutfallen skiljer sig åt mellan olika åldersgrupper, och att äldre personer har sämre hälsoutfall än yngre, särskilt för exempelvis åtgärdbar dödlighet. När det gäller upplevelsen av att vårdbehovet har blivit tillgodosett är sambandet dock det motsatta: äldre är mer nöjda med detta än yngre. Andelen som tycker att vårdbehovet blir tillgodosett är lägst i gruppen 18–39 år och högst bland personer över 60, särskilt de över 80 år. En möjlig förklaring är att förväntningarna på vården sjunker ju äldre man blir, och att upplevelsen av vården då stämmer bättre med förväntningarna (Jaipaul och Rosenthal 2003). På motsvarande sätt kan de yngsta ha högst förväntningar, och därmed tycka att vårdbehovet inte blir tillgodosett. Dessutom visar forskning att benägenheten att uppleva negativa känslor sjunker med ålder, samtidigt som viljan att vara tillmötesgående ökar. Även detta kan påverka människors svar på enkätundersökningar (Tourangeau och Yan 2007; Soubelet och Salthouse, 2011; Vigil-Colet, Morales-Vives & Lorenzo-Seva 2013). Liknande skillnader ses mellan personer med olika utbildningsbakgrund. Personer med förgymnasial utbildning har högre sannolikhet att avlida i åtgärdbara sjukdomar än personer med gymnasial utbildning och eftergymnasial utbildning. Samtidigt har personer med eftergymnasial utbildning något lägre sannolikhet att se sitt vårdbehov som tillgodosett än personer med lägre utbildning. En möjlig förklaring är att personer med lägre utbildning i vissa enkätundersökningar har en tendens att hålla med om påståenden (Rammstedt, Goldberg & Borg 2010).

Liknande skillnader i hälsoutfall finns även mellan könen. Kvinnor har en lägre sanno­likhet att avlida i en åtgärdbar sjukdom än män, men upplever i lägre utsträckning att deras vårdbehov har blivit tillgodosett. Skillnaden är dock relativt liten.

5 Personcentrering

Personcentrering handlar om hur väl vården anpassar sina insatser till individens behov och förutsättningar, alltså om patienten och hens närstående blir sedda, respekterade och inkluderade i vården utifrån sina behov, preferenser och resurser. Personcentrerad vård är ett mål i sig, men det ökar också förutsättningarna för goda hälsoutfall. Indikatorerna för personcentrering består av patientrapporterade upplevelsemått (så kallade PREM), där patienterna värderar sina erfarenheter av vårdmötet och av vårdens samordning. Viktiga aspekter är delaktighet i beslut, stöd till egenvård, ett respektfullt bemötande, god information och kommunikation samt samordning.

Figur 6 visar hur de två indikatorerna utvecklats i riket, hur spridningen mellan regionerna ser ut och hur Sveriges resultat förhåller sig till jämförbara länders. Vi ser inga större förändringar när det gäller personcentrering i riket eller i spridningen mellan regioner. Sverige har fortsatt låga resultat jämfört med liknande länder när det gäller personcentrering i primärvård.

Figur 6. Övergripande resultat för personcentrering på nationell nivå, i regional jämförelse, i internationell jämförelse och i jämförelse mellan grupper.

Not. Den nationella trenden visar om utvecklingen sedan den förra uppföljningen (2022) är positiv eller negativ (i den önskvärda riktningen) för varje indikator. Senaste mätår varierar mellan 2023 och 2025 beroende på indikator. Spridningen mellan regioner anger variationskoefficienten, det vill säga hur stora skillnaderna är i förhållande till medelvärdet. Det gör att vi kan jämföra spridning mellan indikatorer utan att resultaten påverkas av att de mäts i olika enheter (exempelvis procent eller antal) eller har olika absoluta värden.

5.1 Marginell förändring över tid

Utvecklingen för andelen som upplever ett positivt vårdmöte har inte förändrats sedan senaste uppföljningen 2022, men den har har ökat från 83 procent 2016. Resultaten är sämre för primärvården än den specialiserade vården; exempelvis beskriver 91 procent sitt vårdmöte i den öppna specialiserade vården som positivt, men enbart 81 procent gör desamma i primärvården. Andelen som upplever att vården samordnar deras kontakter i den utsträckning de önskar har minskat lite sedan 2022, men det är små förändringar och den har varierat runt 77 procent sedan 2016.

I vår befolkningsenkät får personcentrering högst betyg av alla kvalitetsområden. Totalt 68 procent av befolkningen upplever att de blir sedda, respekterade och inkluderade i kontakter med hälso- och sjukvården.

5.2 Små skillnader mellan regioner i patientrapporterade utfall

Det skiljer bara cirka 6 procentenheter mellan regionerna med högst kontra lägst resultat 2023–2024 i andelen som upplever att de haft ett positivt vårdmöte, vilket är en liten spridning jämfört med övriga indikatorer. Detta gäller även för andelen som upplever att deras vård är samordnad; skillnaden mellan regionerna är 10 procentenheter vilket är en låg spridning jämfört med andra indikatorer.

5.3 Bättre upplevelser av personcentrering bland grupper med högre vårdbehov

Kvinnor, yngre personer och personer med högre utbildning har överlag sämre upp­levelser av personcentrering. Personer i åldern 18–39 år har mindre positiv upplevelse av vårdmötet och samordningen än de som är 40–59 år, medan äldre personer (grupperna 60–79 år och 80 år och äldre) i högst grad tycker att vårdmötena är bra och att vården är samordnad. Personer med eftergymnasial utbildning tycker också i lägst utsträckning att vården är samordnad, medan personer med förgymnasial utbildning har mest positiv syn på samordningen. Indikatorerna för personcentrering omfattar inte data om födelseland.

Det är väl känt att svarspersonernas förväntningar påverkar patientrapporterade erfarenhetsmått (KCE 2018), och att förväntningarna hänger ihop med exempelvis ålder och utbildningsnivå (se avsnitt 4.3). Detta kan innebära att utfallen speglar gruppernas skilda förväntningar, snarare än faktiska skillnader i exempelvis bemötande.

5.4 Jämfört med andra länder har Sverige svagare resultat för personcentrering i primärvården

För personcentrering finns inga direkt jämförbara internationella indikatorer, utan vi använder närliggande frågor från International Health Policy Survey (IHP). De gäller både primärvård och specialiserad vård.

I primärvården upplever 64 procent att de blir involverade i beslut, 88 procent att de blir bemötta med vänlighet och respekt, och 76 procent att saker förklaras på ett sätt som är lätt att förstå när de har kontakt med läkare, sjuksköterska eller annan vårdpersonal. Uppgifterna gäller 2023. För alla tre frågor ligger Sverige lägst i urvalet, och för två av tre var andelen lägre än 2020. Sverige får dock bättre resultat när frågorna ställs enbart till personer med en fast läkarkontakt, något som bekräftats i flera återkommande IHP-undersökningar. Bristen på fasta läkare i primärvården kan därmed förklara Sveriges svaga resultat på frågorna om personcentrering. Bara 32 procent i Sverige anger att de har en fast läkarkontakt i primärvården, medan genomsnittet är 81 procent bland de länder som ingår i undersökningen. (Vård- och omsorgsanalys 2024b).

Frågorna ställs också om sjukhusvård, och här är de svenska resultaten något bättre. Totalt 90 procent anser att de var tillräckligt delaktiga i besluten om sin vård och behandling vid den senaste sjukhusvistelsen, enligt data för 2023. Det var en liten minskning sedan 2020 men Sverige hamnar i den övre delen av jämförelseländerna. Samma andel, 90 procent, tycker också att de bemöttes med vänlighet och respekt under senaste sjukhusvistelsen, men det är ett lågt resultat i jämförelse med andra länder.

För att belysa samordning i både primärvård och specialiserad vård använder vi patienternas svar på frågor om ifall deras ordinarie mottagning saknat information från läkare i specialistvården eller ifall specialistvården saknat information från deras ordinarie mottagning. I primärvården upplever 35 procent att mottagningen saknat information från specialistvården, vilket är näst högst i urvalet. I specialistvården upplever däremot bara 14 procent att deras läkare saknat information från den ordinarie mottagningen, näst lägst i urvalet. Svenska patienter är alltså mindre nöjda med informationsöverföringen från specialistvård till primärvård, och resultaten har försämrats mellan 2020 och 2023.

Upplevelsen av samordning och kontinuitet påverkas bland annat av andelen som har en fast läkarkontakt i primärvården eller motsvarande. Det inverkar också hur tillgänglig patientens medicinska information är för alla vårdgivare, exempelvis genom journaler och remissystem (Kringos m.fl. 2015). Primärvårdsläkare som i högre utsträckning uppger att de vanligtvis eller ofta får information om ändringar från specialistvården svarar i högre utsträckning att deras vårdcentral ofta samordnar patienternas vård med andra delar av vården (Vård- och omsorgsanalys 2026).

6 Väntetider och tillgänglighetsbarriärer

Tillgänglighet handlar om att kunna komma i kontakt med vården och att inte behöva vänta för länge när kontakten väl är tagen – det vill säga väntetider och så kallade barriärer till att söka vård (tillgänglighetsbarriärer).

Figur 7 visar de övergripande resultaten för tillgänglighet, i form av väntetider. Vi belyser väntetiderna med tre olika indikatorer:

• första bedömning i primärvården inom 3 dagar
• första besök i den specialiserade vården inom 90 dagar
• åtgärd eller behandling i den specialicerade vården inom 90 dagar.

Figur 7. Övergripande resultat för väntetider på nationell nivå, i regional jämförelse, i internationell jämförelse och i jämförelse mellan grupper.

Not. * Data för 2025 saknas för vissa regioner på grund av byte av vårdinformationssystem. Det gäller regionerna Dalarna, Gävleborg, Halland, Norrbotten, Sörmland, Västerbotten, Västernorrland och Örebro.

Den nationella trenden visar om utvecklingen sedan den förra uppföljningen (2022) är positiv eller negativ (i den önskvärda riktningen) för varje indikator. Senaste mätår varierar mellan 2023 och 2025 beroende på indikator. Spridningen mellan regioner anger variationskoefficienten, det vill säga hur stora skillnaderna är i förhållande till medelvärdet. Det gör att vi kan jämföra spridning mellan indikatorer utan att resultaten påverkas av att de mäts i olika enheter (exempelvis procent eller antal) eller har olika absoluta värden.

Barriärer till att söka vård handlar om sådant som gör det svårt för befolkningen att söka vård på rätt sätt, vid rätt tillfälle eller på rätt ställe. Barriärerna kan exempelvis vara fysiska (som avstånd, kostnadsmässiga, informations­mässiga eller språkliga). Vi belyser tillgänglighetsbarriärer med tre olika indikatorer:

• upplevelsen av att ha tillgång till den vård man behöver (tillgång till vård)
• avstått från vård
• telefontillgänglighet i primärvården.

Figur 8. Övergripande resultat för barriärer till att söka vård på nationell nivå, i regional jämförelse, i internationell jämförelse och i jämförelse mellan grupper.

Not. Den nationella trenden visar om utvecklingen sedan den förra uppföljningen (2022) är positiv eller negativ (i den önskvärda riktningen) för varje indikator. Senaste mätår varierar mellan 2023 och 2025 beroende på indikator. Spridningen mellan regioner anger variationskoefficienten, det vill säga hur stora skillnaderna är i förhållande till medelvärdet. Det gör att vi kan jämföra spridning mellan indikatorer utan att resultaten påverkas av att de mäts i olika enheter (exempelvis procent eller antal) eller har olika absoluta värden.

6.1 Väntetiderna har minskat 2025

Sedan uppföljningen 2022 har väntetiderna minskat till både specialiserad vård och primärvård. Andelen som får en bedömning i primärvården inom 3 dagar har ökat från ett rikssnitt motsvarande 79 procentenheter 2019 till 90 procentenheter 2025. För den specialiserade vården handlar det om förbättringar från låga nivåer, som orsakades av kraftigt ökade väntetider till både första besök och behandling under pandemin. Andelen som väntat i mindre än 90 dagar på ett första besök minskade från 86 procent till 68 procent 2014–2022. Efter det har andelen varit relativt konstant men ökade till 73 procent 2025.

Andelen som väntat på operation eller behandling i mindre än 90 dagar minskade från 86 procent till 54 procent 2014–2021, och har varit runt 59 procent fram till 2025 då den ökar till 65 procent. Resultaten inkluderar inte återbesök eftersom vårdgarantin sätter ramarna för våra mått på tillgänglighet. Som figur 9 visar finns också vissa osäkerheter för 2025 då flera regioner bytt vårdinformationssystem, vilket påverkat rapporteringar och har medfört bortfall i registreringarna.

Figur 9. Andel som väntat högst 90 dagar på ett första besök respektive operation eller behandling i specialiserad vård, 2014–2025, riket och regional spridning.

Not. Data för 2025 saknas för vissa regioner på grund av byte av vårdinformationssystem. Det gäller regionerna Dalarna, Gävleborg, Halland, Norrbotten, Sörmland, Västerbotten, Västernorrland och Örebro.

När det gäller barriärer ses en ökning i andelen som instämmer helt eller delvis i påstå­endet att de har tillgång till den hälso- och sjukvård som de behöver: från 85 procent 2022 till 87 procent 2024. Sedan 2016 har andelen varierat mellan 82 och 89 procent, med en särskild ökning under pandemin.

Vi ser ingen förändring i andelen som har avstått att söka vård på grund av ekonomiska skäl, restid eller väntetider bland personer som upplevt ett vårdbehov under de senaste 12 månaderna. Andelen som fått telefonkontakt med primärvården inom en dag har ökat, från 86 procent 2022 till 91 procent 2025. Sedan 2017 ses en större variation med en minskning 2020 under pandemin.

Vår befolkningsenkät från 2025 bekräftar att befolkningen upplever både väntetider och tillgänglighet som en utmaning. Mindre än hälften (48 procent) tycker att det är enkelt att söka hjälp av sjukvården. Bara 27 procent tycker att väntetiderna är bra eller ganska bra medan hälften, 51 procent, tycker att väntetiderna fungerar dåligt eller mycket dåligt.

6.2 Stora skillnader mellan regioner i väntetid till specialiserad vård

När det gäller andelen som får ett första besök i primärvården inom 3 dagar finns skillnader mellan regioner, men de är inte särskilt stora. Det finns däremot stora skillnader mellan regioner när det gäller andelen som väntat mindre än 90 dagar på första besök eller behandling i den specialiserade vården. Det skiljer 37 procentenheter mellan den region som har högst respektive lägst andel som väntat mindre än 90 dagar på första besök. För andelen som väntat mindre än 90 dagar på operation eller behandling är motsvarande siffra 48 procentenheter 2025.

Spridningen mellan regionerna är låg när det gäller andelen patienter som upplever att de har tillgång till den vård som de behöver, och den har varit stabil under hela perioden. Spridningen mellan de regioner som har högst och lägst resultat i telefontillgänglighet är medelhög och har varit 6–9 procent sedan 2017. Skillnaderna mellan regionerna ökade relativt kraftigt under 2021, vilket var en effekt av covid-19-pandemin. Det är stora skillnader sett till andelen som avstått från att söka vård, men få observationer gör att även små skillnader i procentenheter skapar stora variationer.

6.3 Yngre har i högre grad avstått från vård

Personer som är över 60 år upplever i högre grad att de har tillgång till behövlig vård jämfört med dem i åldern 40-59 år, men skillnaderna är små mellan ålders­grupperna 40–59 år och 18–39 år. Däremot anger yngre (18–39 år) i högre grad att de avstått från att söka vård. Personer med lägre utbildning tycker att de har bättre tillgång till vård än personer med högre utbildning men har däremot inga skillnader i att avstå från att söka vård.

Personer som är födda i ett annat europeiskt land eller i övriga världen har i högre utsträckning avstått från vård än personer födda i Sverige. Personer födda i Europa, och de som är födda utanför Europa, upplever sämre tillgång till den vård som de behöver jämfört med personer födda i Sverige.

6.4 Svenska patienter upplever långa väntetider

Det finns begränsande möjligheter att jämföra olika länders väntetider med hjälp av registerdata, så vi använder självupplevda väntetider till icke-akut vård, till specialistvård och till operationer från IHP-undersökningarna 2020 och 2023. Den självupplevda väntetiden till primärvård är längst i urvalet, och patienter i Sverige upplever även jämförelsevis långa väntetider till besök och operationer i specialiserad vård. De svenska resultaten var i stort sett oförändrade 2020–2023, men många länder närmar sig de svenska resultaten på grund av försämrade upplevelser av väntetider 2020–2023.

Enligt de registerbaserade indikatorerna har väntetiderna i Sverige minskat senaste året, men vi kan inte jämföra uppdaterade patientupplevelser med andra länder eftersom nästa befolkningsundersökning görs 2026.

Även i andra länder minskar de registerbaserade väntetiderna, ett tecken på att man har betat av större delen av det uppdämda vårdbehov som pandemin ledde till. I Danmark var 2024 års väntetider till specialiserad vård på samma nivå som före pandemin (Danske regioner 2024). I Norge minskade den genomsnittliga väntetiden 2025 till under 2019 års nivå (Folkehelseinstituttet 2026).

Sverige har inte särskilt höga tillgänglighetsbarriärer jämfört med andra länder. Få avstår från vård på grund av restid eller av ekonomiska skäl, men att väntetiderna upplevs som ett skäl till att avstå från att söka vård förhindrar att Sverige placerar sig högre än mitten. Sverige har även ett medelhögt resultat när det gäller andelen patienter som får svar samma dag när de kontaktar sin ordinarie vårdcentral. År 2023 var andelen i Sverige 72 procent, jämfört med 78 procent 2020.

7 Resurser

Hälso- och sjukvården har både ekonomiska resurser och reala resurser i form av personal och vårdplatser. Vi belyser ekonomiska resurser med hälso- och sjukvårds­kostnad per invånare och och reala resurser med personalresurser per 1 000 invånare samt disponibla vårdplatser per 1 000 invånare. Figur 10 sammanfattar de viktigaste resultaten.

Figur 10. Övergripande resultat för hälso- och sjukvårdens kostnader och reala resurser (personal och vårdplatser) på nationell nivå, i regional jämförelse och i internationell jämförelse.

Not. Den nationella trenden visar utvecklingen sedan den förra uppföljningen (2022). Senaste mätår varierar mellan 2023 och 2025 beroende på indikator. Spridningen mellan regioner anger variationskoefficienten, det vill säga hur stora skillnaderna är i förhållande till medelvärdet. Det gör att vi kan jämföra spridning mellan indikatorer utan att resultaten påverkas av att de mäts i olika enheter (exempelvis procent eller antal) eller har olika absoluta värden.

7.1 Ökande kostnader i hälso- och sjukvården

Hälso- och sjukvårdens kostnader och andel av ekonomin har ökat över tid, men utvecklingen ligger i nivå med jämförbara länder. Kostnaderna har ökat mest i den specialiserade vården, medan primärvårdens andel är i stort sett oförändrad. Ökningen drivs främst av personal- och lönekostnader samt köp av verksamhet. Analyser av kostnadsökningarna under de senaste åren tyder på att de framför allt beror på ambitionshöjningar, men att den demografiska utvecklingen också spelar in.

7.1.1 Kostnaderna har ökat mest inom den specialiserade vården

Under de senaste tio åren har regionernas samlade nettokostnader för hälso- och sjukvård i riket ökat med 13,8 procent. Det motsvarar en årlig real kostnadsökning på 1,3 procent per invånare. Se figur 11. Den visar också att kostnadsandelarna per verksamhetsområde har varit relativt stabila. Kostnaderna för specialiserad somatisk sjukvård ökade mest 2014–2024 (med 16 procent), särskilt efter 2022. Sedan dess är den procentuella kostnadsökningen störst inom primärvården (14 procent). Ökningen är minst inom den specialiserade psykiatriska vården.

Figur 11. Nettokostnader för regional hälso- och sjukvård inklusive läkemedelskostnader per invånare 2014–2024, totalt samt andel per verksamhetsområde (exkl. politisk ledning).

Not. Figuren visar nettokostnader för hälso- och sjukvård inklusive läkemedel i 2024 års fasta priser (enligt LPIK), uppdelat i andel per verksamhetsområde för respektive år (exkl. kostnader för politisk ledning). I måttet ingår nettokostnaden för verksamheterna primärvård, specialiserad somatisk vård, specialiserad psykiatrisk vård och övrig hälso- och sjukvård.

Primärvårdens kostnadsandel har i princip varit oförändrad, trots ambitionen att öka den i och med omställningen till en god och nära vård. En bidragande orsak är troligtvis att det saknas konkreta mål och konkreta tidshorisonter för den sortens ökning. Bland annat har primärvården inte fått tillräckligt goda ekonomiska eller personella förutsättningar, målen har varit många och delvis otydliga, och den statliga styrningen har också saknat tydliga mekanismer för prioritering, uppföljning och ansvarsutkrävande. Därför har omställningen hittills inte fått tillräckligt genomslag i regionernas formella styrning, exempelvis genom förändrade uppdrag eller tydligare resursfördelning till vårdcentralerna. (Vård- och omsorgsanalys 2025).

7.1.2 Kostnadsutvecklingen drivs främst av löner och övriga personalkostnader

Inom den somatiska specialiserade vården är det framför allt löne- och personal­kostnader, kostnad för köp av annan verksamhet än från kommuner och regioner, materialkostnader och fördelade kostnader från serviceverksamheter som står för kostnadsökningarna 2014–2024, med knappt 20 procent vardera. Löner och övriga personalkostnader står tillsammans för 37 procent av kostnadsökningen. Inom primär­vården är det köp av verksamhet som främst driver kostnadsutvecklingen, med 35 procent. Detta kan jämföras med 19 procent i den somatiska vården. En viss skillnad i driftsredovisningen är väntad i och med att primärvården har privatiserats i högre grad än den somatiska vården under de senaste tio åren.

En viktig fråga är varför kostnaderna ökar. En vanlig förklaring är att befolkningen blir äldre och att äldre i genomsnitt använder mer vård. Men kostnadsökningar kan också bero på att vården gör allt mer avancerade insatser per person och att vårdens omfattning och innehåll ökar utöver det som befolkningens ålder och behov kräver (Vård- och omsorgsanalys 2024a). En ytterligare förklaring är pris- och löneökningar, eftersom vården är personalintensiv och lönerna måste följa den allmänna utvecklingen trots att vården har svårt att öka produktiviteten i samma takt som andra delar av ekonomin. Vården får då relativt sett betala mer för att kunna behålla en stor mängd högutbildad personal.

Vi har tidigare uppskattat att den totala kostnadsutvecklingen 2001–2019 till cirka 32 procent berodde på befolkningsutvecklingen, till 48 procent på ambitionsförhöjning och till 20 procent på relativa pris- och löneeffekter (Vård- och omsorgsanalys 2024a). SKR uppskattar att runt 60 procent av kostnadsökningarna 2014–2024 beror på den demografiska utvecklingen (SKR 2025a). Analysen beräknas på fasta priser, vilket tar bort effekten av pris- och löneeffekter. Internationell forskning visar snarare att kostnadsutvecklingen drivs av höjda ambitioner samt ökade priser och löner, än av befolkningsutvecklingen. OECD:s modeller visar att befolkningsutvecklingen står för ungefär 5–10 procent av kostnadsökningarna i vården (Lorenzoni m.fl. 2019). En större del förklaras i stället av höjda ambitioner och utökade insatser i vården. OECD uppskattar att sådana faktorer står för omkring 35 procent av kostnadsökningarna (Marino & Lorenzoni 2019). Därtill bedöms ökade priser och löner (”baumoleffekter”) stå för cirka 25–40 procent av kostnadsutvecklingen (Lorenzoni m.fl. 2019).

7.1.3 Kostnadsökningen störst i de regioner som redan hade höga kostnader

Skillnaderna mellan regioner har också ökat, och det är framför allt de regioner som redan hade högst kostnader som har drivit den utvecklingen. Fördelningen mellan primärvård, specialiserad somatisk vård, specialiserad psykiatrisk vård och övrig vård var ungefär densamma 2024 som 2014, men det finns en viss variation i hur stor andel som varje region lägger på primärvård respektive specialiserad vård.

7.1.4 Kostnadsutvecklingen liknar den i andra länder

Sveriges vårdkostnader ligger i mitten av de jämförbara länderna, med lägre kostnader (2023) än Tyskland, Schweiz, Norge, Nederländerna och Österrike. Kostnaderna för hälso- och sjukvård har ökat för alla europeiska länder de senaste tio åren, inklusive de länder som bedöms vara mer jämförbara. Även hälso- och sjukvårdens andel av BNP i Sverige ligger i nivå med jämförbara länders, drygt 11 procent. Andelen har ökat svagt under de senaste tio åren och utvecklingen är ungefär densamma i resterande jämförbara länder.

7.2 Svensk vård har viss kapacitetsbrist

Antalet vårdplatser har minskat 2015–2025, men hur mycket varierar mellan regionerna. Den vårdplatsbrist som uppmärksammats på senare år beror delvis på personalbrist. Internationellt sett har Sverige medelhög läkar- och sjukskötersketäthet, men det råder brist på personal i vissa regioner och specialiteter, däribland allmänläkare och vissa sjuksköterskespecialiteter. Sverige har även få allmänläkare i förhållande till befolkningen, jämfört med liknande länder.

7.2.1 Färre vårdplatser än i andra länder

Antalet disponibla vårdplatser fortsatte att minska 2015–2024 i hela landet. Det varierar dock mellan regionerna i hur stor minskningen har varit och denna variation har ökat över tid. Sverige har det lägsta antalet disponibla vårdplatser i EU, vilket är ett direkt resultat av en långvarig utveckling där vården flyttas till öppenvård, kommunal hälso- och sjukvård och digitala miljöer. En liknande utveckling ses i hela EU. Denna slimmade modell har visserligen lyckats hålla nere kostnaderna och främja integrerad vård, men är nu under press på grund av ökad efterfrågan, vilket leder till betydande kapacitetsbegränsningar (OECD/European Observatory 2025).

7.2.2 Sverige har få allmänläkare

Antalet sysselsatta läkare per invånare ökade 2016–2024. Det gjorde även antalet sjuksköterskor, fast i väsentligt lägre utsträckning. Andelen sjuksköterskor med specialistutbildning har varit oförändrad sedan 2019, men sedan mätperiodens start 2016 ses en minskning. Det finns även stora regionala skillnader i personaltillgången, särskilt antalet läkare per invånare. I jämförelse med liknande länder ligger Sveriges sjuksköterske- och läkartäthet ungefär i mitten. Antalet allmänläkare per 1 000 invånare är dock den lägsta bland länderna.

Ökningen av specialister i allmänmedicin har under lång tid varit svag i förhållande till både befolkningsutvecklingen och ökningen inom andra specialiteter. Tillgången till allmän­läkare har länge varit mindre än efterfrågan, och mindre jämfört med både befolknings­utvecklingen och ökningen inom andra specialiteter. Flera orsaker är strukturella. Det tar lång tid att utbilda specialister, planeringen av tjänster för specialiseringstjänstgöring (ST-tjänster) har varit bristfälligt samordnad och primärvården har periodvis haft svaga incitament att utbilda fler specialister (Vård- och omsorgsanalys 2018). Brist på hand­ledare och hög arbetsbelastning i primärvården har också hindrat en snabb ökning av antalet ST-läkare. Välfärdsyrken med lång och specialiserad utbildning är ofta svåra att bygga ut snabbt när behoven ökar (SNS 2026). Även SKR:s analyser pekar på utmaningar för primärvårdens kompetensförsörjning, samtidigt som en åldrande befolkning ökar trycket på vårdens personal, ekonomi och kapacitet. Behovet av en väl bemannad primärvård förstärks också av ambitionen om ökad kontinuitet och fast läkarkontakt (SKR 2022; SKR 2025a).

I en internationell jämförelse rapporterar svenska allmänläkare högre stress och högre psykisk ohälsa än sina motsvarigheter i liknande länder. De är också mindre nöjda med tiden per patient, trots att svenska läkare träffar relativt få patienter, även i förhållande till länder med ett liknande sjukvårdssystem. Den relationella kontinuiteten är även låg i Sverige och det kan ta mycket tid att träffa nya patienter. Svenska primärvårdsläkare sticker ut genom att rapportera många och/eller komplexa behov hos sina patienter. Svenska läkare är dock mer nöjda med att arbeta som läkare jämfört med andra, och få planerar att sluta. (Vård- och omsorgsanalys 2026).

8 Produktivitet och effektivitet

Hälso- och sjukvården står inför en rad utmaningar, bland annat demografiska förändringar som väntas öka behoven av hälso- och sjukvård. Eftersom resurserna är begränsade är det viktigt att de används på rätt sätt. I det sista kapitlet i den samman­fattande rapporten kombinerar vi andra indikatorer i uppföljningen för att beräkna produktivitet och effektivitet.

Produktivitet är relationen mellan insatserna (det vill säga hur mycket vård som kan produceras, till exempel läkarbesök eller operationer) och resurserna som används (vi använder de kostnader som beskrivs i kapitel 7). Produktiviteten kan förstärkas genom till exempel nya behandlingsmetoder eller arbetssätt. Den säger däremot ingenting om utfallet eller resultatet för patienten. Produktivitet kan beskrivas som en delmängd av begreppet effektivitet, som handlar om de resultat som ska uppnås i relation till resursersförbrukningen. Vi mäter effektiviteten som relationen mellan resursför­brukningen (kostnaderna i kapitel 7) och ett index baserat på kvalitetsindikatorerna för personcenterring, hälsoutfall och tillgänglighet som presenterats i kapitel 4–6.

8.1 Kostnaden per insats har totalt sett ökat

Det är svårt att ge en bra bild av produktivitetsutvecklingen i hälso- och sjukvården, eftersom de insatser vi har möjlighet att mäta inte alltid kan spegla förändringar i vårdens innehåll, arbetssätt, prioriteringar och patienternas vårdbehov. En ytterligare komplexitet är covid-19-pandemin, som förändrade vårdens innehåll och produktion tillfälligt, vilket fortfarande syns i den långsiktiga utvecklingen. Trots tolkningssvårigheterna är det värdefullt att följa utvecklingen, eftersom den ger en utgångspunkt till hur vårdens resurser används i förhållande till de insatser vi kan mäta, vilket kan bidra till lärande.

Mellan 2021 och 2024 har den uppskattade produktiviteten ökat i primärvården men sjunkit i den specialiserade somatiska vården. Den samlade produktiviteten i både primärvården och den specialiserade vården minskade med 9 procent 2020–2023. Visserligen ökade den under 2021 och 2022, men produktiviteten blev sedan väsentligt sämre 2023, vilket framförallt drivs av minskad produktivitet i den specialiserade vården.

8.1.1 Minskad produktivitet i specialiserad vård beror på ökade kostnader och minskad vårdkonsumtion

För den specialiserade somatiska vården mäter vi insatser genom antalet konsumerade DRG-poäng (DRG står för diagnosrelaterade grupper). DRG-poängen tar hänsyn till hur resurskrävande olika vårdtillfällen är, vilket gör måttet mer rättvisande än exempelvis antalet besök som inte säger så mycket om innehållet.

Det är framför allt i den specialiserade slutenvården som vi ser lägre produktion, där konsumtionen av slutenvård per invånare minskade kontinuerligt 2015–2023. Inom den specialiserade öppenvården ökade i stället vårdkonsumtionen per invånare, vilket är i linje med en pågående utveckling där allt fler insatser kan göras som dagkirurgiska ingrepp i öppenvården eller behandlas med läkemedel, utan att patienten läggs in över natten. Den stora ökningen i kostnad per konsumerad DRG syns dock från 2022 till 2023. Det beror både på ökade kostnader och att vårdkonsumtionen i både slutenvård och öppenvård minskade (se figur 12). Det kan bero på en minskad produktivitet, men också på att vi inte kan fånga förändringar i behandlingsmetoder och arbetssätt.

För att kunna jämföra vårdkonsumtionen i DRG över tid använder vi vikter från 2020. En stor nackdel med DRG är därför att vi kan missa en övergång till nya arbetssätt, och därmed överskatta produktivitetsminskningen i den specialiserade vården. Det kan både handla om förflyttningar mellan vårdområden, som att behandlingar som tidigare utfördes i slutenvården kan genomföras i öppenvård, och medicinska framsteg såsom att operationer ersätts med läkemedel.

Figur 12. Utveckling i kostnad per insats i specialiserad vård 2016–2023.

8.1.2 Ökad produktivitet i primärvården kan bero på att vi mäter fler digitala besök över tid

För primärvården mäter vi produktivitet som kostnaden per viktat primärvårdsbesök. Viktade vårdbesök inkluderar både fysiska och digitala besök till flera personalkategorier som viktas samman utifrån den genomsnittliga resursförbrukningen vid olika besök. Högre kostnad per besök innebär lägre produktivitet, och en minskad kostnad per besök ger högre produktivitet.

Under 2021–2024 minskade kostnaden per viktat primärvårdsbesök med runt 2 procent, vilket innebär att produktiviteten i primärvården ökade (se figur 13). Till viss del kan den ökade produktiviteten i primärvården bero på återhämtningseffekter efter pandemin. Kostnaden per besök ökade ganska kraftigt 2020 när de fysiska besöken hastigt avtog på grund av pandemin. Minskningen i besök under pandemin berodde i första hand på färre fysiska besök till läkare, de besök som får störst vikt i modellen. De fysiska besöken till exempelvis sjuksköterskor minskade inte lika mycket. Samtidigt ökade de digitala vårdkontakterna. De får dels en lägre vikt enligt modellen, men det finns också brister i täckningsgraden gällande hur stor del av de digitala besöken vi kan mäta.

Eftersom vi inte kan fånga samtliga digitala besök inom primärvården, är minskningen av de viktade primärvårdbesöken under pandemin troligtvis överskattad. Det innebär att en del av produktivitetsökningen i primärvården 2021–2024 kan bero på en successiv återgång till fysiska besök tillsammans med att fler digitala vårdbesök kan mätas.

Figur 13. Utveckling i kostnad per insats i primärvård, 2016–2024.

8.2 Tre regioner utmärker sig i alla analyser av måluppfyllelse kopplat till resurser

Produktivitetsmått visar hur mycket vård som produceras, men fångar inte kvalitet eller förändrade arbetssätt. Därför ger effektivitetsmått en mer heltäckande bild, eftersom de väger in både resultat och resurser. Effektivitet syftar till att fånga hur väl de över­gripande målen med hälso- och sjukvården uppnås i förhållande till de resurser som används. Vi utgår från de indikatorer för måluppfyllelse som ingår i uppföljningen och använder flera metoder. Samtidigt är det metodologiskt komplext att mäta effektivitet i hälso- och sjukvården, och det finns inget enskilt mått som fullt ut fångar vårdens mål. I alla metoder används kostnader per invånare, justerade för skillnader i behov och struktur, som mått på resursanvändning. För att få mer tillförlitliga resultat används fleråriga uppföljningar.

Vi ser positiva samband mellan våra skattningar av produktivitet och effektivitet på regionnivå. Regionerna Halland, Kalmar och Jönköping har genomgående bättre sammanvägda kvalitetsresultat för de fyra kvalitetsområdena än snittet för riket samt lägre justerade kostnader per invånare än snittet för riket. I den senaste uppfölj­ningsperioden (2021–2024) hade de även bättre resultat än rikssnittet för sammanvägd produktivitet. Halland, Kalmar och Jönköping ligger också alla på effektivitetsfronten i vår DEA-skattning.

8.2.1 Halland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Dalarna och Västmanland effektivast i matrisen

I den första analysen jämför vi ett samlat kvalitetsindex, som är baserat på de 11 kvalitetsindikatorerna sammanvägda utifrån hur viktiga de är enligt befolkningen, med kostnader per invånare i en matris. Metoden visar vilka regioner som kombinerar hög kvalitet med låga kostnader.

Sex regioner – Halland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Dalarna och Västmanland – har både högre sammanvägda kvalitetsresultat och lägre kostnader än genomsnittet i riket (se figur 14). De kan alltså sägas vara relativt sett effektivare än de fem regioner – Sörmland, Västernorrland, Blekinge, Östergötland och Örebro – som har både lägre kvalitetsresultat och högre kostnader än genomsnittet i riket. Övriga regioner har antingen högre kvalitet och högre kostnader än genomsnittet i riket, eller lägre kvalitet och lägre kostnader än genomsnittet i riket.

Figur 14. Effektivitetsmatris 2021–2024.

Not. Regioners avvikelser från rikssnittet för kvalitetsindex 2021–2024 (lodrät axel) och genomsnittlig kostnad per invånare för hälso- och sjukvård 2021–2024 (vågrät axel). Kostnaden på invånare är struktur- och behovsjusterad med kostnadsutjämningen.

Med motsvarande analys för tidsperioden 2017–2020 hamnar regionerna Jönköping, Kalmar, Kronoberg och Halland fortsatt i rutan med både högre kvalitetsresultat och lägre kostnader än genomsnittet i riket. Vi har tidigare genomfört analyserna med andra indikatorer, normaliserade värden och en alternativ kostnadsutjämning för struktur­justering (Ekonomistyrningsverket 2025). Användning av andra (men liknande) mått på måluppfyllelse ger inga stora effekter på resultaten. Däremot blir det stora förändringar för de regioner som påverkas mycket av en alternativ kostnadsutjämning.

8.2.2 Halland, Jönköping och Kalmar mest effektiva enligt DEA-analysen

Vi gör också en så kallad Data Envelopment Analysis (DEA-analys) – en statistisk metod som väger samman flera resultatmått och kostnader till ett enda effektivitetsmått per region (se bilaga 2). Den visar vilka regioner som är mest effektiva i förhållande till övriga och hur stor förbättringspotentialen är för övriga regioner. Vår DEA-skattning av regionernas relativa effektivitet 2021–2024 visar att Halland, Jönköping och Kalmar har en effektivitetsscore på 1. De definierar alltså de mest effektiva regionerna i analysen.

Den genomsnittliga effektiviteten bland regioner är 0,93, vilket kan ses som att det finns en förbättringspotential på 7 procent bland regionerna för att nå fronten där Halland, Jönköping och Kalmar befinner sig. I en motsvarande analys, men med andra insats­indikatorer, beräknas effektiviseringspotentialen till 21 procent (Mosaddegh & Angelov 2025). Det visar att valet av insatsvariabler kan ha stor effekt på resultatet i DEA-analyser.

8.2.3 Samband mellan sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet och kostnader

Vi har också studerat den sjukvårdsrelaterade åtgärdbara dödligheten i regionerna 2021–2023 i förhållande till kostnad per invånare. Resultaten pekar på att Region Halland är en av de mest effektiva regionerna enligt detta mått, med lägst sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet per 100 000 invånare och fjärde lägsta kostnaderna för hälso- och sjukvård per invånare (korrigerade för strukturella och behovsmässiga faktorer enligt befintligt utjämningssystem). Totalt sett ser vi ett mycket svagt samband mellan dödlighet och kostnader. Sambandet är relativt starkt om vi exkluderar Region Stockholm, vars kostnader per invånare är mycket högre än övriga regioner med undantag av Gotland.

Fördjupad resultatredovisning

I Fördjupad resultatredovisning redovisar vi ramverket för uppföljningen, fördjupade resultat per indikator samt indikatorerna i internationell jämförelse.

Du hittar kapitlen i den fullständiga rapporten Nationell uppföljning 2026 (pdf):

• Kapitel 9 Indikatorerna i ramverket speglar hälso- och sjukvårdens mål
• Kapitel 10 Fördjupade resultat per indikator
• Kapitel 11 Indikatorerna i internationell jämförelse

Referenser

Ara, R. & Brazier, J.E. (2010). Using health state utility values from the general population to approximate baselines in decision analytic models when condition specific data are not available. HEDS Discussion Paper 10/11. University of Sheffield.

Bittár, N.H., Nilsson, A.H., Dahlen, M., Nathanson, M., Kajonius, P.J., Kjell, O., Lomas, T., Padgett, R.N., Case, B., Chen, Y., Cowden, R.G., Johnson, B.R. & VanderWeele, T.J. (2026). Flourishing in Sweden: Great overall—but not for all. International Journal of Wellbeing, 15(3).

Danske Regioner (2024). Ventetider til behandling er nu som før corona. https://www.regioner.dk/services/nyheder/2024/december/ventetider-til-behandling-er-nu-som-foer-corona/ [2026-06-03].

Ellegård, L.M., Gerdtham, U. & Heckley, G. (2026). Från volym till värde: nya metoder för produktivitetsmätning i svensk hälso- och sjukvård. Rapport till Finanspolitiska rådet 2026/3. Finanspolitiska rådet.

Ekonomistyrningsverket (2025). Regionernas ekonomi och effektivitet. Redovisning 2025: analysmodell och inledande analys. (ESV 2025:32).

European Commission (2025a). EU burden from non-communicable diseases and key risk factors. Health Promotion and Disease Prevention Knowledge Gateway. https://knowledge4policy.ec.europa.eu/health-promotion-knowledge-gateway/eu-burden-non-communicable-diseases-key-risk-factors_en [2026-06-18].

European Commission (2025b). Non-communicable diseases: Overview. https://health.ec.europa.eu/non-communicable-diseases/overview_en [2026-06-18].

Eurostat (2025). Methodological guidelines and description of EU-SILC target variables. 2019 operation (Version 2025 operation), Europeiska kommissionen.

Eurostat (2026a). Causes of death (hlth_cdeath). Reference Metadata in Single Integrated Metadata Structure (SIMS). Compiling agency: Eurostat, the statistical office of the European Union. https://ec.europa.eu/eurostat/cache/metadata/en/hlth_cdeath_sims.htm [2026-06-22].

Eurostat (2026b). Health care expenditure (SHA 2011) (hlth_sha11). Reference Metadata in Euro SDMX Metadata Structure (ESMS). Compiling agency: Eurostat, the statistical office of the European Union. Health care expenditure (SHA 2011) (hlth_sha11) [2026-04-22].

Eurostat (2026c). Health variables of EU-SILC. Reference Metadata in Euro SDMX Metadata Structure (ESMS). Compiling agency: Eurostat, the statistical office of the European Union. Health variables of EU-SILC. [2026-06-22].

Eurostat (2026d). Mortality (national level) (demo_mor). Reference Metadata in Euro SDMX Metadata Structure (ESMS). Compiling agency: Eurostat, the statistical office of the European Union. Mortality (national level) (demo_mor). [2026-06-22].

EuroQol Research Foundation (2025). EQ-5D-5L User Guide. Version 4.0, August 2025. Rotterdam: EuroQol Research Foundation. https://euroqol.org/information-and-support/documentation/user-guides/?utm_source=chatgpt.com [2026-06-18].

Folkehelseinstituttet (2026). Ventetider og aktivitet i spesialisthelsetjenesten i 2025. https://www.fhi.no/nyheter/2026/ventetider-og-aktivitet-i-spesialisthelsetjenesten-i-2025/ [2026-06-03].

Folkhälsomyndigheten (2025). Folkhälsan i Sverige: Årsrapport 2025.

Fritzell, J. & Fors, S. (2025). Health inequalities in the Nordic countries: A comparative overview and update. Journal of Internal Medicine, 298, s. 591–603.

GBD 2019 Mental Disorders Collaborators (2022). Global, regional, and national burden of 12 mental disorders in 204 countries and territories, 1990–2019: a systematic analysis for the Global Burden of Disease Study 2019. The Lancet Psychiatry, 9(2), pp. 137–150.

Hernández Alava, M., Pudney, S. and Wailoo, A. (2022). Estimating EQ-5D by age and sex for the UK. NICE DSU Report. Sheffield: Decision Support Unit, School of Health and Related Research, University of Sheffield.

Hollingsworth, B. (2003). Non-parametric and parametric applications measuring efficiency in health care. Health Care Management Science, 6(4), s. 203–218.

Jacobs, R., Smith, P.C. & Street, A. (2006). Measuring Efficiency in Health Care: Analytic Techniques and Health Policy. Cambridge University Press.

Jaipaul, C.K. and Rosenthal, G.E. (2003). Are older patients more satisfied with hospital care than younger patients?. Journal of General Internal Medicine, 18(1), pp. 23–30.

Janssen, B. & Szende, A. (2014). Population norms for the EQ-5D. I: Szende, A., Janssen, B. & Cabases, J. (red.) Self-Reported Population Health: An International Perspective based on EQ-5D. Dordrecht: Springer, s. 19–30.

Jensen, M.B., Jensen, C.E., Gudex, C., Pedersen, K.M., Sørensen, S.S. & Ehlers, L.H. (2023). Danish population health measured by the EQ-5D-5L. Scandinavian Journal of Public Health, 51(2), s. 241–249..

Kaplan, R.M & Milstein A. Contributions of Health Care to Longevity: A Review of 4 Estimation Methods. Ann Fam Med. 2019 May;17(3):267-272.

KCE (2018). Use of patient-reported outcome and experience measures in patient care and policy. KCE Reports 303. Belgian Health Care Knowledge Centre.

Kind, P., Dolan, P., Gudex, C. & Williams, A. (1998). Variations in population health status: results from a United Kingdom national questionnaire survey. BMJ, 316(7133), s. 736–741.

Kringos, D.S., Boerma, W.G.W., Hutchinson, A. & Saltman, R.B. (red.) (2015). Building primary care in a changing Europe. Observatory Studies Series No. 38. European Observatory on Health Systems and Policies.

Lanas, A. & Chan, F.K.L. (2024). Peptic ulcer disease. The Lancet, 403(10446), s. 2140–2155.

Lorenzoni, L., Marino, A., Morgan, D. & James, C. (2019). Health spending projections to 2030: New results based on a revised OECD methodology. OECD Health Working Papers No. 110. OECD Publishing.

Marino, A. & Lorenzoni, L. (2019). The impact of technological advancements on health spending: A literature review. OECD Health Working Papers No. 113. OECD Publishing.

Marmot, M. (2005). Social determinants of health inequalities. The Lancet, 365 (9464), 1099–1104.

McCarty, T.R. & Edwards, J.P. (2024). Surgical therapy of gastric ulcer disease. Surgical Clinics of North America, 104(5), s. 855–869.

McGinnis, J.M., Williams-Russo P & Knickman J.R. (2002) The case for more active policy attention to health promotion. Health Aff (Millwood). Mar-Apr;21(2):78-93.

Mosaddegh, A. & Angelov, N. (2025) Effektiviteten i Sveriges kommuner: Så kan vi spara miljarder utan att tumma på kvaliteten. Svenskt Näringsliv.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2014). En mer jämlik vård är möjlig – Analys av omotiverade skillnader i vård, behandling och bemötande (Rapport 2014:7).

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2018). Allmän tillgång? En analys av specialistläkare i allmänmedicin (Rapport 2018:5).

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2019). Med örat mot marken – Förslag på nationell uppföljning av hälso- och sjukvården (Rapport 2019:2, del 1 och del 2).

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2021). Vården ur befolkningens perspektiv 2020. En jämförelse mellan Sverige och tio andra länder (PM 2021:4).

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2022a). Besök via nätet. Resursutnyttjande och jämlikhet kopplat till digitala vårdbesök (Rapport 2022:1).

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2022b). Nationell uppföljning av hälso- och sjukvården 2022 – Indikatorer på kvalitet, jämlikhet och effektivitet (PM 2022:3).

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2024a). Redo för framtiden? Analys av hur det offentliga åtagandet i hälso- och sjukvården och äldreomsorgen kan utvecklas till år 2040 (Rapport 2024:1).

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2024b). Vården ur befolkningens perspektiv – International Health Policy Survey 2023 (PM 2024:3).

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2025). Omtag för omställning. Utvärdering av omställningen till en god och nära vård: slutrapport (Rapport 2025:1).

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2026). Vården ur primärvårdsläkarnas perspektiv. International Health Policy Survey 2025 (PM 2026:1).

OECD/European Observatory on Health Systems and Policies (2025). Sweden: Country Health Profile 2025. State of Health in the EU. OECD Publishing/European Observatory on Health Systems and Policies. https://eurohealthobservatory.who.int/docs/librariesprovider3/country-health-profiles/chp2025pdf/soheu-2025-sweden-final-web.pdf [2026-06-22].

OECD/Eurostat (2022). Avoidable mortality: OECD/Eurostat lists of preventable and treatable causes of death.

OECD (2025a). Health at a Glance 2025: OECD Indicators. OECD Publishing.

OECD (2025b). OECD Health Statistics 2025: Definitions, Sources and Methods – Consultations. https://www.oecd.org/en/data/datasets/oecd-health-statistics.html.

OECD (2025c). OECD Health Statistics 2025: Definitions, Sources and Methods – Health expenditure and financing. https://www.oecd.org/en/data/datasets/oecd-health-statistics.html.

OECD (2025d). OECD Health Statistics 2025: Definitions, Sources and Methods – Healthcare Coverage. OECD Publishing. https://www.oecd.org/en/data/datasets/oecd-health-statistics.html.

OECD (2025e). OECD Health Statistics 2025: Definitions, Sources and Methods – Hospital beds. https://www.oecd.org/en/data/datasets/oecd-health-statistics.html.

OECD (2025f). OECD Health Statistics 2025: Definitions, Sources and Methods – Nurses. https://www.oecd.org/en/data/datasets/oecd-health-statistics.html.

OECD (2025g). OECD Health Statistics 2025: Definitions, Sources and Methods – Physicians. https://www.oecd.org/en/data/datasets/oecd-health-statistics.html.

OECD (2025h. OECD Health Statistics 2025: Waiting times. OECD Data Explorer. https://data-explorer.oecd.org/

OECD (2026). Improving quality of care through the OECD Patient Reported Indicator Surveys (PaRIS): Using patient-reported data to support health policy. OECD Publishing.

OECD & European Commission (2020). Health at a Glance: Europe 2020: State of Health in the EU Cycle. OECD Publishing.

OECD & European Commission (2024). Health at a Glance: Europe 2024: State of Health in the EU Cycle. OECD Publishing.

Rammstedt, B., Goldberg, L.R. & Borg, I. (2010). The measurement equivalence of Big-Five factor markers for persons with different levels of education. Journal of Research in Personality, 44(1), s. 53–61.

Statistiska centralbyrån (2024). Folkmängd i riket, län och kommuner 31 december 2024. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningens-sammansattning/befolkningsstatistik/.

Statistiska centralbyrån (2026). Livslängden i Sverige 2021–2025. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning-och-levnadsforhallanden/befolkningens-sammansattning-och-utveckling/demografisk-analys/produktrelaterat/rapporter/livslangden-i-sverige-20212025/.

Sveriges Kommuner och Landsting (2009). Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2009. Verksamhet och ekonomi i landsting och regioner.

Sveriges Kommuner och Regioner (2025a). Ekonomirapporten oktober 2025.

Sveriges Kommuner och Regioner (2025b). LPIK, landstingsprisindex inklusive läkemedel: prognos oktober 2025. https://skr.se/ekonomiochbudgetplanering/prisindex.8274.html

Sveriges Kommuner och Regioner (2022). Läkartillgång i primärvården.

Sveriges Kommuner och Regioner (2023). Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2023. https://skr.se/halsaochsjukvard/ekonomiochavgiftersjukvard/ekonomiochverksamhetsstatistiksjukvard.7872.html.

Sveriges Kommuner och Regioner (2026a). Medicinsk bedömning i primärvården. Väntetider i vården. Medicinsk bedömning | Väntetider i vården | SKR [2026-08-28].

Sveriges Kommuner och Regioner (2026b). Telefoni och chattillgänglighet. Väntetider i vården. https://extra.skr.se/vantetiderivarden/vantetidsstatistik/telefoniochchattillganglighet.84210.html [2026-06-03].

Sveriges Kommuner och Regioner (2026c). Utökad uppföljning av specialiserad vård. Väntetider i vården. Utökad uppföljning av specialiserad vård | Väntetider i vården | SKR [2026-08-28].

SNS (2026). Konjunkturrådets rapport 2026: Personalförsörjningen i välfärdssektorn. SNS Förlag.

SOU 2017:47. Nästa steg på vägen mot en mer jämlik hälsa. Förslag för ett långsiktigt arbete för en god och jämlik hälsa. Socialdepartementet.

SOU 2024:50. Nätt och jämnt: Likvärdighet och effektivitet i kommunsektorn. Betänkande av Utjämningskommittén 2022. Regeringskansliet.

Soubelet, A. & Salthouse, T.A. (2011). Influence of social desirability on age differences in self-reports of mood and personality. Journal of Personality, 79(4), s. 741–762.

Socialstyrelsen (2025). DRG: Grundläggande begrepp och principer. https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/dokument-webb/klassifikationer-och-koder/drg-grundlaggande-begrepp-och-principer.pdf.

Socialstyrelsen (2026). Tillståndet och utvecklingen inom hälso-, sjuk- och tandvård: Lägesrapport 2025. Socialstyrelsen. Artikelnummer: 2025-4-9486. https://www.socialstyrelsen.se/publikationer/tillstandet-och-utvecklingen-inom-halso–sjuk–och-tandvard–lagesrapport-2025-2025-4-9486/.

Socialstyrelsen (u.å.). Diagnosrelaterade grupper (DRG). https://www.socialstyrelsen.sedoi/statistik-och-data/klassifikationer-och-koder/drg/ [2026-06-18].

Statskontoret (2025). Statens styrning med statsbidrag till kommuner och regioner 2024: Antal, omfattning och innehåll. https://www.statskontoret.se/uppdrag-och-rapporter/rapporter/2025/statens-styrning-med-statsbidrag-till-kommuner-och-regioner-2024–antal-omfattning-och-innehall/.

Sun, S., Chuang, L. H., Sahlén, K. G., Lindholm, L., & Norström, F. (2022). Estimating a social value set for EQ-5D-5L in Sweden. Health and quality of life outcomes, 20(1), 167.

Teni, F.S., Gerdtham, U.-G., Leidl, R., Henriksson, M., Åström, M., Sun, S. & Burström, K. (2022). Inequality and heterogeneity in health-related quality of life: findings based on a large sample of cross-sectional EQ-5D-5L data from the Swedish general population. Quality of Life Research, 31, s. 697–712.

Thomas, J., Wruck, L.M., Loehr, L.R., Stearns, S.C., Hardy, N.C., Coresh, J., Heiss, G. & Hsu, J.Y. (2024). Self-rated health in middle age and risk of hospitalizations and death: recurrent event analysis of the ARIC study. Journal of General Internal Medicine, 39, s. 1828–1835.

Tourangeau, R. & Yan, T. (2007). Sensitive questions in surveys. Psychological Bulletin, 133(5), s. 859–883.

Vigil-Colet, A., Morales-Vives, F. & Lorenzo-Seva, U. (2013). How social desirability and acquiescence affect the age–personality relationship. Psychology and Aging, 28(3), s. 827–838.

Bilaga 1. Metod

Indikatorblad och analyser

Resultatredovisningen innehåller analyser över tid, mellan grupper i befolkningen och mellan regioner. För nulägesanalyser använder vi de senaste åren med tillgängliga data, ibland indelade i perioder. Analyserna syftar till att göra jämförelser mellan befolkningsgrupper och regioner så rättvisande som möjligt. För regionala jämförelser innebär det exempelvis att resultaten standardiseras. Vid jämförelser mellan grupper i befolkningen tar vi hänsyn till flera faktorer samtidigt, såsom ålder, kön och utbildningsnivå.

De flesta kvalitetsindikatorer redovisas på ett liknande sätt, uppdelad i en analys av utvecklingen över tid i riket, en analys av skillnader mellan befolkningsgrupper och en analys av skillnader mellan regioner. För vissa process- och strukturindikatorer ser redovisningen lite annorlunda ut, exempelvis sådana som ingår i indikatorområdena befolkningens hälsa och behov, insatser och resurser. För dem finns resultat för flera indikatorer på samma blad. Nedan beskriver vi hur vi genomfört analyserna för kvalitetsindikatorerna.

Många av indikatorerna kommer från enkätundersökningar. Eftersom vissa grupper ofta är över- eller underrepresenterade i enkätundersökningar är det vanligt att använda vikter som ska kompensera för skevheter. För indikatorer med tillhörande urvalsvikt har den befintliga vikten använts. Det gäller indikatorer från Nationella folkhälsoenkäten, Hälso- och sjukvårdsbarometern och ULF. För indikatorer från Nationell patientenkät har vi skapat en särskild urvalsvikt utifrån uppgift om ålder och kön i dataunderlaget.

Indikatorn i riket

Den första delen av resultatredovisningen visar utvecklingen i riket och spridningen i resultat mellan regioner över tid. För att följa utvecklingen över tid studerar vi framför allt de senaste tio åren (2015–2025), men tidsseriens längd kan variera på grund av tillgång till data. För alla indikatorer där det är tillämpbart är resultaten åldersstandardiserade efter befolkningsfördelningen det senaste året med tillgängliga data, om inget annat nämns. Syftet är att de ska bli jämförbara över tid.

Figuren visar också spridningen mellan regioner, det vill säga högsta och lägsta värde i regionerna. Under tidsserien har vi markerat ut variationskoefficienten, som mäter hur stor spridningen mellan regioner är på ett sätt som är jämförbart mellan olika typer av indikatorer (exempelvis en som mäts i procent och en som mäts i antal per 1 000 invånare). Variationskoefficienten anger hur stor variationen är i förhållande till det medelvärdet, vilket gör att vi kan jämföra spridning mellan indikatorer utan att resultaten påverkas av att de mäts i olika enheter (exempelvis procent eller antal) eller har olika absoluta värden. Om en indikator har små absoluta värden (till exempel 0.1–0.2) kan små absoluta variationer ge stora procentuella skillnader, och stora absoluta variationer kan vara små i förhållande till ett stort medelvärde.

Skillnader mellan grupper i befolkningen

Den andra delen av resultatredovisningen innehåller analyser av skillnader mellan grupper, för de indikatorer där det är möjligt. Regressionsanalyserna visar sambandet mellan utfallet (svaret på frågan) och olika bakgrundsfaktorer (grupper), med hänsyn tagen till flera faktorer samtidigt. Det gäller exempelvis ålder, hälsa, boendeort och födelseland. Det gör det möjligt att separera olika variablers effekt från varandra, exempelvis att personer med högre ålder oftare har lägre utbildningsnivå. Om vi enbart ser till medelvärden för personer med förgymnasial kontra eftergymnasial utbildning kommer vi också se effekter av att personer i de olika utbildningsgrupperna har olika åldrar, vilket kan snedvrida analysen om vi exempelvis undersöker hälsoutfall. Grundmodellen som använts i rapporten är:

Y är utfallet i enkätens olika frågor. Ålder fördelas i fyra grupper (18–39 år, 40–59 år, 60–79 år och 80+ år), kön i två grupper (man och kvinna), utbildningsnivå i tre grupper (grundskola eller lägre, gymnasial utbildning och eftergymnasial utbildning) och födelseland i fyra grupper (Sverige, Norden utanför Sverige, Europa utanför Norden och övriga världen). Sambandsanalyserna som redovisas i resultatredovisningen kan i nuläget inte visa ifall en skillnad mellan grupper är omotiverad eller inte, utan de visar enbart att en skillnad finns.

Skillnader mellan regioner

Den tredje delen av resultatredovisningen innehåller analyser av skillnader mellan regioner. Ett viktigt antagande är att indikatorerna är jämförbara mellan regioner – om en region har en äldre befolkning är det naturligt att regionens befolkning har en något sämre hälsa. Vi justerar därför för skillnader i behov mellan regioner genom att standardisera befolkningens ålder, kön och utbildningsnivå. Syftet är att resultaten i så stor utsträckning som möjligt ska reflektera regionernas utfall, utan att påverkas av strukturella faktorer som regionen inte kan styra över.

Många av indikatorbladen har en karta över Sverige. Den visar resultaten av en regressionsanalys där vi använder medianregionen, sett till regionernas utfall, som referensregion. Vi markerar de regioner som har ett säkerställt högre eller lägre resultat än medianregionen. Syftet med analysen är att se om det faktiskt finns skillnader mellan regionernas resultat (när vi också tar hänsyn till ålder, kön, utbildning och ibland födelseland hos befolkningen). Ibland innebär exempelvis en skillnad på några procentenheter ingen statistisk skillnad i resultat, och i andra fall kan även mycket små skillnader innebära riktiga skillnader i resultat. Med det sagt kan resultaten fortfarande påverkas av andra strukturella skillnader som vi inte kan observera.

Vissa regionala analyser kräver att vi inkluderar flera år för att öka antalet observationer i dataunderlaget. Vi använder då tidsperioden 2021–2024, vilket är den aktuella uppföljningsperioden. Den överlappar med pandemin och dess effekter, vilket bör beaktas.

Vård- och omsorgsanalys befolkningsenkät för nationell uppföljning 2025

Som en del av uppföljningen har vi gjort en enkätundersökning genom Vård- och omsorgsanalys befolkningspanel. Några av resultaten används för indikatorer i uppföljningen och presenteras i den här rapporten, medan andra syftar till att vidareutveckla uppföljningen till kommande år. Respondenterna har bland annat fått ange hur de upplever att de olika kvalitetsområdena fungerar utifrån sina egna erfarenheter samt värdera kvalitetsområdena i förhållande till varandra. Delar av enkäten är en upprepning av en enkätundersökning som vi genomförde när vi tog fram den nationella uppföljningen (se Vård- och omsorgsanalys 2019).

Nedan beskriver vi närmare panelens sammansättning, metoden för datainsamlingen, bortfallen och viktningen av materialet.

Population och urval

Vård- och omsorgsanalys befolkningspanel bestod under hösten 2025 av cirka 22 000 personer, som alla har rekryterats genom slumpmässigt urval. Rekryteringen gjordes framför allt genom Statens personadressregister (SPAR):

• Vintern 2022/2023 valdes cirka 35 000 personer, varav cirka 1 500 tackade ja till att gå med i befolkningspanelen.
• Vintern 2023/2024 valdes cirka 100 000 personer, varav cirka 6 500 personer tackade ja. Hälften av urvalet stratifierades på ålder.
• Vinter 2024/2025 valdes cirka 260 000 personer, varav cirka 14 000 personer tackade ja. Hela urvalet stratifierades på län.

Inbjudan skickades via brev som innehöll en länk till vårt enkätverktyg där respondenterna kunde fylla i sina bakgrundsuppgifter. De som valde att gå med i befolkningspanelen fick uppge sina bakgrundsuppgifter, bland annat kön, ålder, boendekommun, hälsa och utbildningsnivå. Dessa uppgifter ger oss en större förståelse för bortfall och representativitet.

Datainsamling

Datainsamlingen pågick under juni 2025. Inbjudan om att delta i enkätundersökningen skickades ut till samtliga personer i befolkningspanelen, 22 122 personer. Enkäten skickades till deltagarnas e-post och besvarades digitalt i webbläsaren på dator eller mobil.

Svars- och bortfallsredovisning

Totalt 14 369 personer svarade på enkäten, vilket motsvarar en deltagarfrekvens på 65 procent. Några började svara på enkäten men skickade inte in sina svar, dessa har samlats in manuellt av oss. Några gav inte medgivande till personuppgiftsbehandlingen och har därför exkluderats. De allra flesta svar inkom under de första dagarna, men fler svar inkom efter att vi skickade påminnelser.

Viktning och imputering

I dagsläget finns vissa skillnader mellan befolkningen och populationen i befolknings­panelen, och det påverkar även enkätundersökningen. Bland annat är det fler äldre än yngre som valt att gå med i panelen, och deltagarna tenderar att vara högutbildade. Vi ser även en överrepresentation av personer med svensk bakgrund. Skillnaden beror främst på bortfall i rekryteringen. Eftersom vissa grupper är över- eller underrepresenterade har vi beräknat vikter som ska kompensera för skevheter. Vi har använt ”iterative proportional fitting”, även kallat ”raking”, för att beräkna kalibrerade vikter. Denna metod är fördelaktig om vikter ska beräknas på flera bakgrundsvariabler samtidigt.

Inför viktningen imputerade vi vissa värden. I panelen finns ett visst bortfall när det gäller bakgrundsvariablerna, och för 1 035 paneldeltagare har vi inte information om bakgrundsuppgifter. Detta blir problematiskt när vi ska vikta materialet, eftersom vi måste utesluta rader som har ”missing” i någon av de variabler som vi viktar på. Vi använder därför imputering för svarande utan fullständig information, för att på så sätt behålla svaret. Imputeringen går ut på att hitta det mest sannolika värdet för en svarande med ofullständig information, och här har vi använt en regressionsbaserad modell för att komma fram till det. De imputerade variablerna användes endast i viktningen, och i sammanställningar används de ursprungliga bakgrundsvariablerna. Vi har även undersökt imputeringens påverkan och drar slutsatsen att den inte har någon nämnvärd effekt på resultaten.

Benägenheten att delta i undersökningar påverkas av en rad olika faktorer, och det är svårt att kompensera för alla. Ålder och kön samt interaktionen mellan dessa är kända faktorer som påverkar svarsbenägenhet, liksom utbildning och svensk kontra utländsk bakgrund. Därför är rake-vikterna beräknade på följande bakgrundsvariabler (imputeringar anges efter varje bakgrundvariabel):

• ålder (18–29 år, 30–39 år, 40–49 år, 50–59 år, 60–69 år, 70–79 år och 80+ år), fördelat på kön eftersom ålder och kön ofta integrerar när det gäller svarsbenägenhet, ingen imputering
• län eller region (357 missing)
• utbildningsnivå (grundskola eller lägre, gymnasial utbildning och eftergymnasial utbildning) (626 missing)
• utländsk bakgrund (definieras som att ha två utrikesfödda föräldrar) (516 missing).

För att beräkna vikterna har vi utgått från den senast tillgängliga befolkningsstatistiken, 2024 års data, från SCB:s hemsida. Med de kalibrerade vikterna uppnår vi en fördelning för varje enskild bakgrundsvariabel som ligger nära motsvarande fördelning i befolkningen.

Bilaga 2. Beräkning av produktivitet och effektivitet med DEA-metodik

Den vanligaste metoden för att analysera produktivitet via frontmetodik är Data Envelopment Analysis (DEA) (Hollingsworth m.fl. 2003). Det centrala analysbegreppet vid DEA-analys är teknisk effektivitet, vilket mäter förmågan att producera en maximal mängd output (hälsoresultat och prestationer) från en given mängd input (resurser) (Jacobs m.fl. 2006). DEA-modellen kan sedan specificeras som en produktivitetsmodell eller en effektivitetsmodell. Oavsett modellutformning är styrkan med metoden att den kan hantera flera outputs och inputs samtidigt.

Fronten visar den mest effektiva produktionen

Observationerna med den högsta relationen mellan output och input placeras i en produktionsfront där fronten uttrycker den relativt sett mest effektiva produktionen som äger rum bland producenterna, i vårt fall regioner. För att jämföra effektiviteten får alla regioner ett resultat mellan 0 och 1 utifrån avståndet till produktionsfronten. Resultatet 1 innebär att regionen producerar på fronten och är relativt mest tekniskt effektiv av de regioner som ingår i jämförelsen. Ett resultat under 1 innebär att det finns en förbättringspotential. Även regioner med resultatet 1 kan ha förbättringspotential; frontpositionen innebär bara att det idag inte finns någon region med ett effektivare produktionssätt.

Metoden kan illustreras med exemplet i figur 18 där två output är läkarbesök i primärvården, y₁, och vårdtillfällen i sluten vård, y₂. Produktionen bygger på en insatsfaktor, x₁ – totala kostnader. I figuren representerar PP´ produktions-möjlighetskurvan (produktionsfronten), där linjen indikerar den övre nivån för alla produktionskombinationer som är tekniskt möjliga. Produktionsutfallet för fyra olika regioner (A, B, C och D) framgår också.

Figur 18. Illustration av DEA-metodiken.

Regionerna A och C är i jämförelsen fullt tekniskt effektiva, eftersom det inte är tekniskt möjligt att producera mer med oförändrade kostnader. Region B och D kan dock öka produktionen av både läkarbesök i primärvården och vårdtillfällen i sluten vård utan ökade kostnader, eftersom de inte är fullt tekniskt effektiva. Region D har även en lägre grad av teknisk effektivitet eftersom avståndet till fronten är större än för region B. Graden av teknisk effektivitet (TE) för region B beräknas med: TE = OB / OA (där O är nollpunkten). Resultaten kan därmed visa hur stor förbättringspotential en region har när det gäller den tekniska effektiviteten, utifrån nuvarande ”best practice”.

Malmquists produktivitetsindex

Med en analys som omfattar flera år är det även möjligt att studera förändringar av frontens position. Om fronten flyttas utåt har minst en region producerat mer i relation till kostnaderna än vad någon region förmått tidigare perioder. Produktionsmöjligheterna inom sektorn har alltså förbättrats. Om fronten i stället flyttas inåt har produktions­möjligheterna blivit sämre. Det finns exempelvis ingen region som lyckats producera samma mängd output som under den första perioden utan att kostnaderna samtidigt ökade. Produkten av förändringen av frontens position (teknisk förändring) och det genomsnittliga avståndet till fronten (teknisk effektivitetsförändring) ger sedan den sammantagna produktivitetsutvecklingen inom sektorn över tid, enligt det som kallas för Malmquists produktivitetsindex.