Allt fler människor i Sverige lever allt längre – inte minst till följd av en framgångsrik vård. Samtidigt innebär denna positiva utveckling att allt fler hinner utveckla kroniska sjukdomar, som normalt följer av ökad ålder. För vården och omsorgen innebär det betydande utmaningar – utmaningar som inte längre ligger framför oss utan redan är här. Den nulägesanalys som Myndigheten för vårdanalys presenterar idag visar att en majoritet av dagens sjukvård riktas mot patienter med kroniska sjukdomar. Vården av personer med kronisk sjukdom präglas dock av bristande samordning mellan olika vårdgivare, bristande involvering av patienten och av att vara alltför reaktiv. Vården är i sin nuvarande struktur och med nuvarande arbetssätt inte rustad för att möta dagens patienter med allt mer komplexa behov.

Närmare halva Sveriges befolkning och var femte person under 20 år har minst en kronisk sjukdom. De står för en majoritet av sjukvårds- och sjukförsäkringskostnaden; cirka 80-85 procent av ett landstings totala kostnader för primärvård, öppen specialistvård och slutenvård riktas till personer som har kronisk sjukdom.

En fjärdedel av befolkningen har mer än en kronisk sjukdom. Personer med minst två kroniska sjukdomar står för 50 procent av de samlade sjukvårdskostnaderna och drygt hälften av alla läkarbesök på akutmottagningar.

Det är en tydlig utmaning för vård, omsorg och samhället i stort att anpassa sig till de ökande vårdbehoven. Om vi fortsätter på samma sätt som idag kommer kostnaden för hälso- och sjukvård öka med cirka 30 procent fram till år 2050. För äldreomsorgen förväntas ökningen bli mer än dubbelt så stor. Att bättre utnyttja och utveckla vårdens och omsorgens resurser utifrån patientens behov är avgörande för att bättre än idag kunna stödja de som drabbas av kroniska sjukdomar och deras närstående.

Vi har därför genomfört en analys som syftar till att få en tydligare förståelse för några av de utmaningar som hälso- och sjukvården och omsorgen behöver hantera för att möta behoven hos personer med kronisk sjukdom. Analyserna bygger på en omfattande sammanställning av information om vård- och omsorgskontakter, läkemedelsförskrivning, sjukskrivningar och patienternas erfarenhet av vården. Analysen har kompletterats med intervjuer med vårdens aktörer för att få en djupare förståelse av möjliga förbättringsområden i vården.

Även om primärvården svarar för en stor delav sjukvården för personer med kronisk sjukdom är ett utmärkande drag att två tredjedelar har kontakter med både primärvård och specialistvård. Nästan en tredjedel av de med kronisk sjukdom träffar läkare på två eller fler specialistkliniker under ett år. Samtidigt spelar akutmottagningarna en stor roll. Vart tionde läkarbesök av personer med kronisk sjukdom görs på akutmottagning.

Med så många aktörer involverade är kraven på välfungerande samordning och informationsöverföring stora. Trots förhållandevis många vårdkontakter faller det stora ansvaret för att hantera sin kroniska sjukdom på patienten själv. Det ställer krav på kunskap, information och delaktighet.

Enligt patienterna själva brister vården när det gäller samordning av vårdinsatser och att tillvarata patienternas egna och närståendes kraft och förmåga att vara delaktiga i sin egen vård. Drygt 40 procent av personer med kronisk sjukdom menar att deras primärvårdsläkare inte känt till vad som gjorts i specialistvården. Samtidigt menar över 70 procent att de inte fått hjälp av sjukhuset att boka återbesök trots att de behövt det. Internationella jämförelser visar också att patienter med kronisk sjukdom i Sverige anser sig mindre delaktiga i den egna vården jämfört med patienter i andra länder. I Sverige upplever endast hälften av de patienter som har vårdats på sjukhus att de fått information om vilka symptom de ska bevaka och när de bör kontakta vården igen. I Storbritannien är motsvarande siffra ca 80 procent.

Vården är inte tillräckligt proaktiv för att förebygga att patienten försämras och undvika att patienten behöver annan vård, och kanske till och med akutvård. Till exempel menar nästan två av fem personer med kronisk sjukdom att de besökt akuten någon gång de senaste två åren för ett tillstånd som de anser att deras ordinarie läkarkontakt kunnat hjälpa dem med om denna varit tillgänglig.

Resultaten visar tydligt att vården av personer med kronisk sjukdom inte utgår tillräckligt från patientens behov. Även om lagar och andra bindande regler ställer krav på vårdgivaren att samordna vården, lägger vården i praktiken ett stort ansvar på patienten eller närstående att samordna sin egen vård. Bristande samordning orsakar onödigt lidande för patienten, men också merarbete för den redan pressade vården. Patienter som saknar information söker, kanske på grund av oro, vård helt i onödan. Andra kanske kontaktar vården för sent med konsekvensen att behandlingen försvåras och patienten blir sämre.

Resultaten väcker frågan om hur vården på ett bättre sätt än idag kan fullgöra de krav som ställs i lagstiftningen för att nå en patientcentrerad vård – samordning, kontinuitet, delaktighet och information. Det är uppenbart att vårdens nuvarande struktur och stödsystem inte underlättar för vårdpersonalen att ta ett helhetsansvar och stödja dialog och delaktighet. Vården måste säkerställa att patienten får individanpassad information om sin sjukdom och behandling vid rätt tillfälle. Vården måste stärka samarbetet mellan kliniker och verksamheter och stödja och tillvarata kraften hos patienten själva för att öka deras inflytande och, inte minst, arbeta mer proaktivt för att undvika onödiga komplikationer och akutsjukvård. Proaktiva åtgärder, som till exempel riktade kallelser till kontroller eller uppföljande telefonsamtal efter sjukhusbesök, skulle kunna användas i större omfattning till grupper med kronisk sjukdom och sämre hälsa. Inte minst handlar det om att utveckla verktyg för att identifiera de grupper av patienter där insatser är av störst betydelse.

Det faktum att gruppen med kronisk sjukdom utgör nästan halva befolkningen och att en majoritet av sjukvårdens insatser riktar sig till dem visar på en betydande effektiviseringspotential. Att vi hittills inte har lyckats är bevis nog för att vården, och kanske i synnerhet primärvården, inte har de verktyg och mandat som krävs för att samordna och koordinera vården. Det är hög tid att regeringen och landstingen överväger hur exempelvis ansvar och informationsöverföring ska utvecklas för att möta behoven i vården av kronisk sjukdom. Framtidens patienter är redan här och det är hög tid att vården utformas efter deras behov.

Fredrik Lennartsson
Myndigheten för vårdanalys