Kunskapsstyrning i vården vid svagt kunskapsläge

Vi har haft i uppdrag av regeringen att kartlägga hur andra länder arbetar med kunskapsstyrning inom vården vid postcovid och närliggande tillstånd och syndrom med svagt kunskapsläge. Kunskapsläget för dessa tillstånd är fortfarande begränsat och i vissa fall snabbt föränderligt, vilket ställer särskilda krav på hur man tar fram, sprider och använder kunskap.

Kartläggningen omfattar sex länder – Danmark, England, Frankrike, Kanada, Spanien och Tyskland – och fokuserar på hur kunskapsstyrningen är organiserad och fungerar på nationell nivå vid dessa tillstånd.

Resultat i korthet

• Länderna har mött samma utmaningar som Sverige när det gäller kunskapsstöd för postcovid och andra tillstånd med begränsat kunskapsläge, och hanterat dem på liknande sätt. Vi ser därför inte att det finns några tydliga lärdomar för Sverige att dra av dessa länders processer för den nationella kunskapsstyrningen.
• Arbetet med att ta fram, implementera och följa upp kunskapsstöd fungerar inte fullt ut som en sammanhållen kedja i något av länderna. Det försvårar uppföljning och utveckling av ny kunskap på nationell nivå.
• Alla studerade länder har kunskapsstöd för postcovid, men få har det för ME/CFS och för övriga tillstånd i vårt uppdrag saknas oftast nationella kunskapsstöd.
• Länderna använder i stort sett samma internationellt etablerade metoder för att ta fram kunskapsunderlag, såsom systematiska översikter och evidensgradering. Vid svagt kunskapsläge sammanställs ofta även beprövad erfarenhet, och processerna liknar i stor utsträckning det svenska arbetssättet.
• Tillgången till experter nationellt är ofta begränsad vid nya eller mindre kända tillstånd. Det innebär att kunskapsstöd ibland tas fram av små expertgrupper, vilket kan öka risken för personberoende bedömningar. Internationellt expertsamarbete används i liten utsträckning, men kan vara ett sätt att bredda kunskapsbasen och stärka arbetet.
• Varken Sverige eller de studerade länderna har genomfört någon systematisk uppföljning av kunskapsstöd för postcovid. Bristen på evidens gör det svårare att ta fram tydliga rekommendationer och därmed att följa upp kunskapsstöden. Samtidigt är behovet av att följa upp vården inom området stort, för att stärka kunskapsläget och möjliggöra vidare forskning.