Några av rapportens slutsatser:

  • Vårdgarantin följs för omkring 90 procent av patienterna, men det finns betydande skillnader mellan verksamheter – både inom och mellan landsting och vårdområden.
  • Det finns stora möjligheter att korta väntetiderna genom bättre arbetssätt och effektivare användning av tillgängliga resurser.
  • Vårdgarantin är möjlig att förena med medicinska prioriteringar och behöver inte leda till undanträngning.
  • Landstingen ger i många fall otillräcklig information och bristande stöd till patienter som inte får vård inom vårdgarantins gränser.
  • Vårdgarantin fyller en viktig funktion, men når inte patienter med svårare och flera sjukdomar.

Rekommendationer till regeringen och landstingen för det fortsatta arbetet med vårdgarantin och väntetider:

  • Regeringen bör vidta ytterligare och riktade åtgärder där vårdgarantins efterlevnad är särskilt bristfällig. Det finns flera verksamheter där vårdgarantins uppfyllelse är betydligt lägre än rikssnittet.
  • Regeringen bör se över hur vårdgarantin eller andra styrmedel kan utvecklas för att bredda och fördjupa tillgänglighetsarbetet. Det är viktigt att inte låta det fortsatta tillgänglighetsarbetet enbart kretsa kring vårdgarantin i sin nuvarande form. Det fortsatta tillgänglighetsarbetet behöver inkludera fler delar av vårdkedjan, omfatta samordnings- och kontinuitetsaspekter och kompletteras med insatser för patienter med större och mer komplexa behov.
  • Regeringen bör i samverkan med landstingen utveckla en nationell standard för information kring vårdgarantin. För att alla patienter ska ha möjlighet att använda sig av information och få stöd i bytet av vårdgivare i de fall landstingen inte kan erbjuda vård inom vårdgarantins tidsgränser, är det av stor betydelse att informationen är lättillgänglig och anpassad efter patientens förutsättningar.
  • Regeringen bör säkerställa fortsatt uppföljning av väntetider och vårdgarantins uppfyllelse. Även om tillgänglighetsarbetet behöver breddas är väntetider och hur väl vårdgarantins tidsgränser uppfylls en fortsatt angelägen fråga som inte får glömmas bort i ett bredare tillgänglighetsarbete.
  • Regeringen bör säkerställa att ändamålsenlig väntetidsstatistik finns tillgänglig. Utvecklandet av väntetidsdatabasen har varit en viktig förutsättning för att kunna följa upp hur väl vårdgarantins tidsgränser hålls. Men väntetidsdatabasen behöver också utvecklas, bland annat vad gäller kunskap om täckningsgrad, insamling av detaljerad data och metoderna för insamling av data för primärvården.
  • Landstingen behöver fortsätta och påskynda arbetet med att hitta nya och effektivare arbetssätt, särskilt vad gäller läkarnas tidsanvändning. Förbättrade arbetssätt och bättre utnyttjande av tillgängliga resurser är en viktig faktor i arbetet med att korta väntetider, och att stora förbättringar kan göras inom rådande strukturer.
  • Landstingen behöver hitta sätt att säkerställa tillgången till personal, både säsongsmässigt och på längre sikt. Verksamheten bör i större utsträckning planeras efter patienternas vårdbehov. Men landstingen behöver också hitta sätt att säkerställa tillgången på personal på längre sikt så att det skapas förutsättningar för att planera verksamheten och klara vårdgarantins tidsgränser.
  • Landstingen bör i ökad utsträckning genomföra medicinska revisioner kring eventuell förekomst av undanträngningseffekter. Som komplement till landstingens olika former av administrativ uppföljning av väntetider och vårdgaranti, menar vi att landstingen i större utsträckning även borde göra medicinska revisioner som följer upp de medicinska prioriteringarna. Dessa skulle kunna fungera som ett värdefullt stöd i arbetet inom den egna verksamheten.