Vid seminariet presenterade Nina Viberg från Vårdanalys rapporten Lång väg till patientnytta, som är en uppföljning av de nationella riktlinjernas inverkan på vården ur ett patientperspektiv. Rapporten visar att det finns brister i kännedomen om de nationella riktlinjerna och följsamheten till dem. Den visar också att det finns relativt stora skillnader mellan landstingen i vilken vård patienterna får. Vid seminariet diskuterades i vilken utsträckning nationella riktlinjer har bidragit till att vården blir mer kunskapsbaserad och jämlik. Panelen diskuterade också vilken typ av kunskapsstöd vården behöver för att bli mer kunskapsbaserad, jämlik och patientcentrerad.
– Kunskapsstöden ska stödja personcentrering och teamarbete. Riktlinjerna är i dag diagnosrelaterade och tar inte hänsyn till hur vi ska få in dem i verksamheten. Vi måste få tid att reflektera och skapa bättre arbetssätt – det ska inte vara ett fritt val att ha kompetensutveckling. I dag saknar vi det kravet på oss, säger Ann Johansson, vice ordförande i Vårdförbundet.
Calle Waller, vice ordförande i Prostatacancerförbundet, saknar ett patientperspektiv i riktlinjerna.
– Själva processen nationella riktlinjer är bra, men produkten nationella riktlinjer kan bli bättre. Det saknas ett patientperspektiv.
Göran Stiernstedt, nationell samordnare för ökat resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården på Socialdepartementet, menar att vi behöver ett system som hänger ihop och att vi behöver involvera fler aktörer. Det är staten som ska ta initiativ till att utreda vem som ska göra vad.
– Vi pratar inte längre om kunskapsstyrning utan om kunskapsstöd. Systemet kan aldrig bli heltäckande. Det går inte att följa riktlinjerna fullt ut i det enskilda patientmötet – om du har en patient med fyra sjukdomar är det till sist tilliten det handlar om.
– Om man vill nå ut till professionerna och patienterna måste man involvera alla som är berörda, även huvudmännen, säger Kerstin Nilsson, ordförande i Svenska Läkaresällskapet, som menar att riktlinjeprocessen inneburit ett enormt lärande men att det varit otydligt vem som har varit målgruppen.
Marie Granberg, förbundsstyrelseledamot i Fysioterapeuterna, hoppas på ett mer hälsofrämjande arbete.
– Vi efterfrågar ett mer verksamt verktyg i den kliniska vardagen. Här behöver vi sätta patientens behov i centrum. Om riktlinjerna ska få ett genomslag måste de fokusera på det.
Olivia Wigzell, generaldirektör på Socialstyrelsen, betonar vikten av att samordna och samarbeta.
– Staten måste samordna sig mer. Vi behöver titta på alla produkter som finns – riktlinjer, rekommendationer och kunskapsstöd – och diskutera hur man kan få en enhetlig begreppsanvändning mellan myndigheterna så att vi vet vad de innebär. Det behövs ett stabilt och robust system, och också en tydligare ansvarsfördelning.
Thomas Lindén, ordförande i Sveriges Läkarförbunds Chefsförening, menar att vi behöver standardisera behandlingar samtidigt som vi behöver individanpassa vården.
– Som enskild behandlare kan man välja den metod som passar bäst för patienten. Man kan inte ha en standardbehandling som passar alla i alla lägen. Det borde finnas en bättre samordning i hur man får fram riktlinjerna.
– Det mest spännande nu är behandlingsrekommendationer till primärvården, att göra det enkelt och tillgängligt precis när man behöver det, säger Åsa Himmelsköld, sektionschef på Sveriges Kommuner och Landsting.
Panelens sammanfattande rekommendationer till den utredare som nu tar över är bland annat att engagera alla berörda parter i utredningen, att ta vara på vårdens olika professioner i teamsamverkan och att öka effektiviteten i framtagandet av kunskapsstöd.